Gió Pomodoro

Kopia på inköpskvitto från Martha Jackson Gallery, New York, daterat 19 december 1969, medföljer.

Den italienske konstnären Gió Pomodoros verk är vida spridda över världen idag. För den större publiken är han mest känd för de stora monumentala skulpturerna för utomhusmiljö som han framförallt skapade sent i livet.
Hans stora internationella genombrott kom i och med hans medverkan på Venedigbiennalen år 1956.
Pomodoro föddes i Orciano di Pesaro 1930 och där avslutade han sina högre studier på en teknisk skola. Efter att ha flyttat till Milano 1954 höll han utställningar tillsammans med brodern Arnaldo, även han en erkänd skulptör (se ”Radar no 2” i katalogen).
Den mångsidige konstnären var inte endast skulptör utan skapade även smycken men hans första trevande verk var reliefer i lera som låg till grund för gjutningar i metall. Så småningom började han experimentera med materialblandning där trä, gips och textilier kunde ingå som en första skiss för att skapa fascinerande former och sedan gjuta den slutliga kompositionen. Genom karriären provade han att arbeta med flertalet metaller. I början var hans verk i material som bly, järn, koppar men även ädelmetall som guld och silver.
Hans abstrakta konstverk ställdes ut på bland annat Cardazzo gallerierna i Milano och Venedig, legendariska under 50- och 60-talen för samtidskonsten i Italien. Men redan på de första utställningarna på Galleria Numero i Florens och på Galleria Montenapoleone i Milano fick publiken möta hans egenartade kompositioner som väckte nyfikenhet. 1959 ställde han ut i Kassel i Tyskland på Documenta II.
Under 60-talet skapade Pomodoro ett flertal skulpturer med delvis mjuka vågformade ytor som kan ses på det aktuella katalognumret ”Guscio II” (även kallad ”Shell”) från 1966. På den tiden var han redan en etablerad samtidskonstnär och en del av Italiens konstnärliga avantgardescen.
Kännetecknande för alla Pomodoros verk är en önskan att de hänger samman, att där finns en röd tråd. Pomodoro har uttalat: “Each of my works is tied to the previous and following one, even if this does not always happen in a linear route.” (Ur intervju i International Sculpture Center, Vol 21, nr 3, 2002).
På 70-talet och senare arbetade han mest med stenmaterial i de större kompositionerna men brons blev den enda metall han även använde sig av livet ut.
Det finns en spänning och energi i hans verk som ofta är fyllda med symbolvärde, det ger utrymme till eftertanke. Ofta rymmer hans verk en inneboende i kraft i både material och uttryck, något som karaktäriserar hans alster under hela hans produktiva karriär. ’Ytor under spänning’ blev ett återkommande tema i hans verk under de senare decennierna. För de stora utomhusverken, som ofta består av flera delar på en och samma plats, tangerade han arkitekturens konst och arbetade inte endast med verket utan lika viktig för honom var ytorna emellan och kringmiljöns påverkan på verket.
Samma år som han gick bort, 2002, erhöll Pomodoro ISC’s (International Sculpture Center)
Outstanding Achievement in Contemporary Sculpture Award, det blev ett av många priser för hans nydanande verk. Idag finns han representerad på museer världen över.