Nils Kreuger

Omkring 1893 började Nils Kreuger experimentera med sin måleriteknik. Motiven blev alltmer stiliserade med klangfullare färgskala samt allt fastare formgivning. Dessa motiv framstår närmast som visioner av paradiset där naturen och djuren intar en central plats i kompositionen. Flertalet mindre pannåer samt förlagor bär vittnesmål om Kreugers nyvunna stil men tekniken återfinns även i ett flertal av de större dukar Kreuger arbetade med i sin ateljé i Stockholm där han tillbringade vintrarna från och med 1896.
Den Kalmarbördige konstnären kunde dock inte släppa greppet om hembygden helt och hållet utan tillbringade i regel från och med 1899 somrarna på Öland. Kreugers konst uppehåller sig ofta kring förhållandet mellan människan och djuren. Från 1880-talets Parismotiv där innerstadens eller förorternas nytillkomna boulevarder i Kreugers målningar framställs med hästdragna ekipage framförda av kuskar till de i Varberg tillkomna motiven med plöjande halländska bönder skildras människan och djuren i ett nära samband med varandra.
Efter hand tycks emellertid Kreuger i allt större utsträckning ha övergivit människorna i sina motiv och i stället sökt sig efter ett landskap enbart befolkat av djur i full frihet. Denna miljö fann Kreuger på Öland där han med förkärlek i sina motiv återgav hästar, kor och får i full frihet på Alvaret eller i Borgholms omnejd.
Kreuger beskrev själv sitt nyfunna paradis på följande sätt i ett brev till konstnärskollegan och kamraten Karl Nordström:
"Emellertid är här mycket vackert och då får det gärna vara lite lortigt hos bönderna. Byn är så pittoresk, ligger vackert på sluttningen mot Kalmarsund, så man ser halmtaken på ladorna emot sundets blå vatten och mot grönskande i fjärran förtonande skyar...".
Efter sekelskiftet antar Kreugers måleri allt större proportioner samtidigt som man kan ana en kompositionsmässig förskjutning där naturen alltmer hamnar i bakgrunden medan de avbildade djuren placeras nära bildytan vilket åstadkommer en monumental verkan.