'Biologilektionen' av Ragnar Sandberg på Modern Art + Design

Ragnar Sandberg Biologilektionen

Ragnar Sandberg söker i sitt måleri möjliggöra det oväntade, han vill åstadkomma en sinnenas oordning. Färgen är hans medium - han målar mörker med ljusa färger och vänder upp och ned på gängse färgkonventioner.

Att Sandberg skulle bli konstnär var inte alls självklart. Han hade studerat på läroverk och även varit till sjöss en tid. Redan som mycket ung var han mycket intresserad av litteratur och filosofi, någonstans fanns även drömmen om att bli författare. RS kom till Valands konstskola vid 1920-talets början och studerade där några år utan att lämna några större avtryck. Det konstaterades emellertid vid en elevutställning 1925 att Sandberg var den ende som ”vågade måla i ljus och i färg”. Enligt Tor Bjurström som vid tidpunkten undervisade på skolan hade Sandberg en mycket stor talang som tecknare men konstaterade också att ”han inte såg Ragnar Sandberg som en framtida målare”. Efter sina konststudier tillbringade Ragnar Sandberg tid med att läsa och studera litteratur och filosofi i hemmet. Sommaren 1929 sammanstrålar RS av en tillfällighet med studiekamraten Ivan Ivarson som hyrde ett hus på Stenungsön under några sommarmånader. Sandberg smittades av sin väns arbetsiver. Han blir inspirerad och imponerad av vad han ser att Ivan Ivarson lärt och utvecklat under sin omfattande utlandsresa och sin vistelse hos konstnärsparet Kylberg. Ivarsons absoluta känsla för att färgen kan uttrycka något unikt blev en sporre för Sandberg att återigen ta tag i måleriet.

I början av 1930-talet flyttade Sandberg således till Göteborg för att där försöka fullfölja en karriär som konstnär. Det var depressionsår men han fann sig trots allt väl tillrätta och skildrade sin omvärld i både text och bild med friska ögon. Stadens ljud, ljus och fordon blev en inspirationskälla men även stadens djur var något som fångade konstnärens intresse. Så småningom inkluderade han även människor i sin bildvärld - framför allt som staffagefigurer som passerar förbi i gatuvimlet – centrala motiv blir de först i konstnärens senare produktion. Andra inspirationskällor fann han i kontinentens måleri, vissa verk kunde han förstås studera i Konstmuseets samlingar men han var också en flitig gäst på Röhsska museets bibliotek som alltid hade ett digert utbud av aktuella konsttidskrifter, nyskrivna pamfletter och samtida konstlitteratur så det var lätt för honom att hålla sig à jour det geografiska läget till trots. Främst tilltalades han av de franska konstnärerna Pierre Bonnard och Fernand Légers måleri och han var även en stor beundrare av spanjorerna Francesco Borès och Joan Miró.