Johan Philip Lemke (Lembke), tillskriven

Övergången av Düna var en avgörande seger för den svenska armén och ytterligare en framgång för Karl XII, vilken imponerade på Europa. Det var ett slag under det stora nordiska kriget som stod den 9 juli 1701 vid floden Düna nära Riga mellan kung Karl XII:s svenska armé och kung August den starkes polsk-sachsiska armé. Efter segern i Narva år 1700 beslöt Karl XII att marschera mot August den starke och hans armé, som befann sig söder om floden Düna. Någon direkt ilmarsch hade inte utspelat sig, den genomsnittliga marschfarten hade varit 12 kilometer om dagen. Männen klagade över den stekande solen mitt på dagen och att den heta sommarluften var lika het som en finsk bastu och därför mycket arbetsam att marschera i med all utrustning. Efter 21 dagars marsch var Karl XII:s armé äntligen framme vid floden Düna. Övergången skedde i gryningen den 9 juli efter att de svenska trupperna gått ombord på fartygen på kvällen innan. Till en början blåste det kraftigt, men under natten avtog vinden och det klarnade upp. Svenskarna tog till en början skydd av en holme men längre fram blev vattnet strömt och sachsarna öppnade eld. Beskjutningarna ställde inte till några större skador, medan det svenska artilleriet från fästningen i Riga och från de flytande blockhusen var kraftig. Efter en överfart på ca 30 minuter kunde landstigning ske, vid vilket tillfälle svenskarna direkt hamnade i strid med sachsiska bevakningsstyrkor. Den starka vinden som åter tilltagit gjorde det omöjligt att få ut flottbron så varken kavalleriet och artilleriet kunde därför delta i den kommande striden. Efter tre anfall upplevde den sachsiske befälhavaren Adam Heinrich von Steinaus det svenska motståndet som alltför hårt och retirerade. Efter ett krigsråd beslöt von Steinau att avbryta striden och dra tillbaka trupperna i god ordning istället för att riskera en fullständig förlust.
Sachsarna backade mot Cobron, men det svenska kavalleriet kunde ta sig över floden först senare på morgonen. När hela armén kommit över marscherade svenskarna mot Cobron, men den sachsiska armén hade redan övergivit skansen. På ön Lützenholm hade istället 400 ryssar blivit kvar och svenska trupper fick order att ta dem tillfånga. Ryssarna gjorde kraftigt motstånd, vilket ledde till rena massakern. Karl XII gav dock order om att blodbadet skulle upphöra, men då var enbart ett tjugotal ryssar vid liv.