På ram a tergo otydlig påskrift: "Dr Alfr. Bramsen...".

”Vilhelm Hammershöi, av alla danska målare den stillsammaste och tystaste, mästaren med de få och dämpade färgerna, bor i den äldsta delen av Christianshavn, i ett gammalt, förfallet tvåvåningshus, vars korsvirkesmagasin buktar ut och in och där sidohusets lutande väggar måste stöttas med väldiga bjälkar. Han målar i ett stort grått rum, så djupt att dess innersta trots vinterdagens sol ligger försänkt i en dämpad halvdager. Det enda ljudet kommer från en rödhake som flaxar omkring på de gamla mahognymöblerna”. Denna stämningsfulla beskrivning av konstnären i sin hemmiljö tillhandahölls av C.C. Clausen i publikationen ”Hver 8 Dag”, år 1907 (Poul Vad, ”Hammershöi. Verk och liv”, 1992).

Poul Vad fortsätter genom att själv konstatera: ”Så fångade en journalist på besök platsens själ i Hammershöis lägenhet på Strandgade i Christianshavn, den lägenhet som på allvar gjorde Hammershöi till interiörmålare och till den grad förknippas med hans namn att många –felaktigt- tror att det var i den alla hans interiörer målades. Hammershöi flyttade in i lägenheten en trappa upp på Strandgade 30 den 15 september 1898; och därmed utvecklades hans måleri i ny riktning”.

Lägenhetens inneboende, till synes, outtömliga måleriska möjligheter kom att ligga till grund för åtskilliga av Hammershöis viktigaste interiörmålningar. Poul Vad, än en gång, erbjuder följande initierade sammanfattning: ”Hammershöi betraktade rummen med en målares ögon, men en målare med en ovanligt hög grad av historiskt medveten, estetisk stilkänsla. Och inte bara det: han älskade dessa rum! Han älskade väggytornas ro, profilernas fint tecknade reliefer, dimensionernas tysta språk, helhetens soberhet där ingenting tränger sig på, ingenting gör sig gällande för sin egen skull, där allt lyder samma lag om måttfullhet och tillbakadragenhet och därför aldrig tröttnar utan besitter klassiska tings slitstyrka”.

Katalognumrets interiör avbildar med största sannolikhet ”salen” i lägenheten på Strandgade. Poul Vad, återigen, fördjupar förståelsen av förhållandet mellan Hammershöis boendemiljö samt de interiörer vilka avbildar densamma: ”Vi kan visserligen inte sätta likhetstecken mellan Hammershöis bilder och de verkliga rummen. Han målade ju interiörer utan en enda möbel och en enda tavla på väggen, interiörer där denna frånvaro skänker ljusets synliga men ändå okroppsliga närvaro en nästan mystisk kvalitet; men det huvudintryck av möbleringen som målningarna förmedlar stämmer inte desto mindre med det man kan bilda sig med hjälp av fotografier av både denna och senare lägenheter”.

Katalognumret präglas, liksom så många andra av konstnärens interiörer, av en ”monumental” intimitet. Hammershöi understryker genom möbleringen rummets egenvärde som just rum: få men utsökta möbler på det bara golvet får golvytan att verka ännu större, ett fåtal små och lågt hängande tavlor ordnade i grupp förstärker upplevelsen av de stora nakna väggytornas dimensioner. På sedvanligt sätt lämnar konstnären den närmaste förgrunden helt tom i form av en naken golvyta. Resultatet blir, ofelbart, att en känsla av avstånd infinner sig mellan betraktaren och det skildrade rummet. Avståndet samt djupperspektivet förstärks av den till vänster i bild inplacerade bokhyllan. Detta till trots förnimmer betraktaren av motivet ofelbart en känsla av innerlig intimitet i denna skildring av det kanske mest privata av allt: konstnärens hemmiljö.

I det aktuella katalognumret står skrivpulpeten utan tvekan i kompositionens centrum och blickfång. Mot den från vänster starkt belysta fondväggen reser sig skrivpulpeten, näst intill, majestätiskt där den framhävs av konstnären med hjälp av ljuset som reflekteras i den blankpolerade mahognyn. Betraktarens blick lockas ytterligare av det symmetriska arrangemanget med det på pulpeten stående urstället samt den på väggen placerade litografin vars guldram, på ömse sidor, flankeras av teckningar i mörka ramar vilka knyter an till pulpetens färgskala.

Pulpetens framträdande ställning i kompositionen kontrasterar på ett märkvärdigt sätt mot det enda mänskliga inslaget i bilden: den unga kvinnan. Med ryggen vänd mot betraktaren står hon där, delvis skymd av bokhyllan läsande ett brev i ljuset från det fönster konstnären enbart låter oss ana. I denna interiör spelar kvinnan helt klart en underordnad roll. Katalognumrets titel vid den viktiga utställningen på Guildhall Art Gallery i London 1907, ”The writing table (with a young girl)”, visar att det redan från början var skrivpulpeten som ansågs mest relevant för motivet.

Katalognumret har en intressant proveniens då det tidigare ingått i Dr. Alfred Bramsens samlingar. Bramsen var Hammershöis tandläkare och tillika mecenat. Bramsen insåg på ett tidigt stadium storheten i Hammershöis konstnärskap och kom med åren att bygga upp en enastående samling av Hammershöis verk. Bramsen utgav även tillsammans med Sophus Michaëlis en monografi över Hammershöi med tillhörande verkförteckning vilken länge kom att gälla som en av de absolut viktigaste källorna till kunskap om Hammershöis måleri.