Evert Lundquist
"Krukan"
Signerad Evert Lundquist och daterad 1978 a tergo. Duk 116 x 104,5 cm.
Övrig information
”Jag ser 1970-talet och de första åren av 1980-talet som sammanfattningens tid i min konst. Efter min avslutade lärarverksamhet kunde jag fortsätta mitt arbete i ateljén med ökad intensitet och koncentration, samtidigt som de yttre händelserna i min levnad minskade i omfattning och betydelse.” Så skriver Evert Lundquist i sina anteckningar om den period i hans målarliv då den aktuella målningen, ”Krukan”, tillkom.
Lundquist debuterade 1934 på Konstnärshuset, men det tog flera utställningar och mer än 20 år tills han fick det riktiga stora genombrottet med en utställning på Konstakademien 1957 och i pressen bl a omnämndes som ”svensk mästare i målning”. Han hade under dessa år ställt ut flitigt i Sverige och vid 1950-talets slut öppnades även dörrarna för en internationell karriär då han ställde ut i Paris. Därpå följde utställningar i London, Milano och New York och 1964 bjöds Lundquist in till att delta i den omfattande utställningen ”54-64, Paintings & Sculptures of a Decade” anordnad av Tate Gallery i London. Trots fin repsons hos kritikerna och ett genuint intresse från utländskt håll valde Lundquist att återgå till arbetet med måleriet i Sverige, med ateljén i Kanton på Drottningholm som bas. 1960 utnämndes han till professor i måleri vid Konsthögskolan. Hans roll var då något av en målarnestors och han var en mycket uppskattad lärare. Lundquist själv satte stort värde på denna tid och han skriver också att kontakten med eleverna och diskussionerna de förde var för honom mycket betydelsefulla.
Lundquists måleri omtalas ofta som stående på en klassisk bas, där färgen och formen odelbart är de viktigaste komponenterna. Hans nästan våldsamma penselskrift och pastosa färgbehandling gjorde honom till en säregen och självständig målare. Hans måleri har omskrivits som ömsom expressivt, ömsom sökande och ”jordiskt”. Kanske ligger Lundquists styrka i den alldeles personliga syntesen av motsatser. Hans ”monolitiska” målningar, där de enstaka objekten bär hela verken, utstrålar både styrka och skörhet och språnget är inte långt till att se målningarna som en spegling av den djupt sökande och känsliga själ som Lundquist var. I detta möte av återhållsamhet och expressivitet, av ljus och mörker, av jordiskhet och besjälning skapade Lundquist målningar som vibrerar av målerisk nervighet.
”Krukan” målade Lundquist 1978. 1970 hade han avslutat sin lärartjänst på Konsthögskolan och som beskrivet i citatet ovan kunde han i och med detta blicka inåt och koncentrera sig på det egna arbetet i ateljén. Konstnären har arbetat med så gott som palettens alla färger för att få fram den levande ytan av ljus och vibration. Ljuset flödar in från sidan och det ensliga kärlet tycks upplyst av ett varmt sken. Tingets centralisering till trots har Lundquist inte skapat ett renodlat stilleben, målningens särart ligger i den blandning av kärvhet och lyrisk poesi som Lundquist var helt ensam om att sammanföra. ”Krukan” är en monumental målning av en av 1900-talets mest särpräglade och egensinniga målare.
Formgivare
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer