Evert Lundquist
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
"Stående kvinna med barn" (Stående modell)
Signerad Evert Lundquist och daterad 1939. Även signerad och daterad a tergo. Duk 116 x 105 cm.
Proveniens
Bukowski Auktioner, auktion 424, 29-30 nov 1983, kat nr 181, avbildad planch 43.
Privat samling, Stockholm (inköpt på auktionen ovan).
Därefter i arv inom familjen.
Utställningar
Konstnärshuset, Stockholm 1941, kat nr 7.
Litteratur
Ulf Linde, "Evert Lundquist - ur ett målarliv", 1996, avbildad helsida i färg sid 96.
Moderna Museet, utställningskatalog, "Evert Lundquist", 2010, avbildad helsida i färg sid 49.
Övrig information
Efter att ha sett Albin Amelins utställning på Svensk-Franska Konstgalleriet 1932 väcktes Evert Lundquists förkärlek för pastos färgmassa. Efter en kort vistelse i Paris 1933 tillkommer den stora och välkända målningen ”Jardin du Luxembourg” som visar honom vägen vidare på måleriets väg. Ett uppslitande kärleksförhållande får honom ur balans under några år då han skapar pastost, men med förvridna figurer i höga och grälla färger som för tankarna till James Ensor och Toulouse-Lautrec. Hans psykiska hälsa går upp och ner och samma klangbotten av motpoler står också att finna i hans konstnärliga alster, ibland är det lätt och svävande och ibland är det tungt och tätt. Dessa kontraster håller i sig fram till slutet på 1930-talet då han går in i en period där formerna och måleriet blir ännu tyngre. Lusten att arbeta pastost och i stort format blir till ett kall. Evert skriver själv om tiden i sina memoarer;
”1938 återupptog jag med kraft mitt arbete, och dessa sommarmånader innebar för mig en avgörande period av personlig konstnärlig mognad. […] Jag förnam att en fast, monumentalt förenklad och arkitektoniskt sluten form och en syntetiserande färg utgjorde grundelementet i min konstnärliga inställning.”
Sommaren 1939 tillbringade han hos sin syster i Viken, men återvänder till Stockholm på hösten, när kriget bryter ut. Han börjar umgås med konstnären Olle Nyman och målar i hans ateljé som låg i ett litet gårdshus på Sturegatan. Under denna självande tid tillkommer ”Stående kvinna med barn”, ett fint exempel på det som Lundquist beskriver i citatet ovan. Kompositionen är sammanhållen och förenklad. Kvinna och hennes barn är tecknade med skarp kontrast mot den vibrerande rumsligheten. Kvinnans utslätade anletsdrag avslöjar inget om hennes känslor, det är i kroppsspråket som vi kan avläsa hennes lugn och trygga moderskap, hon verkar befinna sig i en bubbla där här och nu endast är av vikt. Denna högintressanta period i Lundquists målarliv visar på en tyngd och en kraftfull penselföring som senare nästan blivit synonymt med hans konstnärskap. I avskalade målningar, där koncentrationen drivits till sin spets och där enstaka föremål fångat konstnärens fokus, målar Lundquist en scen fylld med existentiell sprängkraft. Nämnas kan några andra betydande objekt från samma tid, "Skörden" 1938, "Kvinnorna vid brunnen" 1938 (såld på Bukowskis hösten 2010, tidigare i Carl-Axel Valéns samling), "Sittande kvinna" 1939 (Moderna Museet, Stockholm), "Vågen I" 1940.
Ibland uppfattades Evert Lundquist som omodern av sin samtid. Mot en bakgrund av klassiskt måleri och ett intresse för stora mästare som van Gogh och Munch betraktades han ofta som en särling i det svenska konstlivet. Han var egensinnig och ointresserad av trender, men idag upplevs han som samtida, aktuell och vibrerande i sin måleriska styrka, särskilt i de verk som tillkom i slutet på 1930-talet. Moderna museets stora utställning 2010 visade tydligt vilket avtryck Lundquist har satt i den svenska konsthistorien.
Formgivare
När Evert Lundquist slog igenom 1950 som nyexpressionist hade han redan varit verksam i 30 år. Han började i den nya saklighetens anda på 1920-talet och i 1930-talets tunga expressionism, påverkad av James Ensor. Konsthistoriens giganter som Rembrandt, Chardin och van Gogh ledde honom till det pastosa måleriet, där linjer, former och färger föds samtidigt. Själv har han sagt: ”Jag trevar tills jag kommer till den punkt då det osar hett.” Lundquist skildrar det anspråkslösa, som en spade, ett ljus, en stege, ett träd, men ofta även kvinnor. Motiv som får intensitet genom starkt förenklade former, nästan upplösta av färgmassorna.
Tillsammans med Staffan Hallström, Olle Nyman, Torsten Renqvist, Sixten Lundbom och Roland Kempe tillhörde Evert Lundquist Saltsjö-Duvnäs-gruppen, en av de mer betydelsefulla konstnärsgrupperingar Sverige haft. De blev vänner under elevtiden på Konstakademien och bodde några år i Saltsjö-Duvnäs under 1940-talet. Alla rönte de stor framgång, inte minst Staffan Hallström och Olle Nyman, men allra mest Evert Lundquist, som också ställdes ut mycket internationellt.
Lundquist studerade på Carl Wilhelmsons målarskola 1924. Samma år besökte han Académie Julian i Paris innan ha fortsatte studierna på Konstakademien i Stockholm för Gösta von Hennigs, Carl Wilhelmsson och Albert Engström 1925-1931. Han blev själv professor vid Konstakademien i Stockholm 1960–1970.
Efter studierna började Lundquist skapa i en mer expressionistisk stil med beröringspunkter till Edvard Munch. Med färgen pastost pålagd, verkar konstverken skenbart handla om ett spontant måleri, men han målade tvärtom långsamt och väntade in de möjligheter som lät sig manifesteras i bilden.
Genom sitt visionära och samtidigt utmanande enkla måleri blev Lundquist en av de allra mest betydande konstnärerna i sin generation. Han representerade Sverige på Sao Paolo-biennalen, där han vann pris, och blev utvald att delta i Guggenheim International Award i New York 1964 för världens 100 bästa konstnärer, samt på Dunn International på Beaverbrook Art Gallery i Kanada och på Tate Gallery i London. Internationella museer köpte verk av Evert Lundquist och betydelsefulla internationella gallerier ville ställa ut honom, men han bestämde sig efter några år att dra sig tillbaka från den internationella konstmarknaden. Från 1953 bodde och arbetade han i en vitputsad byggnad vid Drottningholms Slott. Några år före sin död blev han totalt blind, men fortsatte ändå måla in i det sista. Huset är bevarat som Evert Lundquists ateljémuseum.
Läs mer