Lena Cronqvist
"Tändningen"
Signerad L. Cronqvist och daterad 1985. Tempera och olja på duk 165 x 127 cm.
Utställningar
Konstakademien, Stockholm, "Lena Cronqvist - retrospektivt och aktuellt", 7 - 29 mars 1987, kat nr 54.
Västerås konstmuseum, "Lena Cronqvist - retrospektivt och aktuellt", 4 - 20 april, 1987, kat nr 54.
Länsmuseet, Gävle, "Lena Cronqvist - retrospektivt och aktuellt", 3 maj - 8 juni 1987, kat nr 54. .
Västerbottens museum, Umeå, ,"Lena Cronqvist - retrospektivt och aktuellt", 5 september - 18 oktober 1987, kat nr 54.
Sundsvalls museum, "Lena Cronqvist - retrospektivt och aktuellt", 31 oktober - 13 december 1987, kat nr 54.
Liljevalchs Konsthall, Stockholm, "Lena Cronqvist", 2 september - 16 oktober 1994, kat nr 54.
Litteratur
Sune Nordgren, "Lena Cronqvist", 1990, avbildad helsida sid 38.
Ingela Lind (red.) "Lena Cronqvist - målningar 1964 - 1994", 1994, avbildad helsida sid 136.
Övrig information
Alltsedan debuten på Galerie Pierre i Stockholm 1965 har Lena Cronqvist fascinerat och berört med sina starka skildringar av vad det innebär att vara människa. Cronqvist har en säregen förmåga att spränga och sammanfoga gränser mellan det inre rummet och den yttre verkligheten, den egna upplevelsen och den allmänna historieskrivningen, det högst personliga och det allmängiltiga. Och oavsett var hon bestämmer sig för att scenen skall utspela sig, så låter hon nästan uteslutande människans villkor och utsatthet stå i centrum. Återkommande genom åren har också i konstnärens oeuvre funnits en ironisk klang, som om Cronqvist är mån om att visa att det hon skapar trots allt bara är bilder och att verkligheten finns utanför dem.
I början av 1980-talet gjorde Cronqvist en serie målningar hon kallade ”Målaren och hennes modell”. Som med många andra konstnärer genom historien använde hon sig själv som modell. På så vis finns ju modellen alltid tillgänglig, som hon själv har uttryckt det. Det handlade inte om något privat eller personligt, valet var mer pragmatiskt än så. Utifrån den egna kroppen skapade Cronqvist bilder, där hon lät figuren agera och posera, ibland sittandes och ibland ståendes. Ofta lät hon figuranten hålla i en spegel, som ville hon förstärka budskapet om att den bildliga världen är skapad, att även spegelbilden av en verkligenhet är en bild – och således redan förlorad till en tolkningsbar dimension.
1984 såg Cronqvist två dansföreställningar med den tyska koreografen Pina Bausch och hennes trupp Wuppertal Tanztheater när de besökte Stockholm. Mötet med dansen och den totalupplevelse det innebar för Cronqvist blev avgörande för en serie nya målningar. Från att ha målat avskildheten och särskildheten innebar dessa verk ett prövande i interaktion där gestalterna närmar sig varandra, de vidrör varandra, dansar och kysser varandra.
Sune Nordgren skriver om den aktuella målningen: ”Mötet mellan kvinnan och mannen i ’Tändningen’ är återigen en bild av sökande, begäret efter kontakt. Han är Narcissus, försjunken i oemotsagd självupptagenhet, en självnjutare. Hon tar till ett drastiskt medel för att väcka hans lust, eller åtminstone öppna hans smala ögonspringor för någon annan än sig själv. Med en tändsticka mellan hans tår ska hon helt enkelt ’tända på’ honom. Här kikar en ironisk distans fram, en humor och lekfullhet […]”
Formgivare
Lena Cronqvist var en av de största svenska konstnärerna i sin generation. Hennes konstnärliga gärning omfattade måleri, skulptur, grafik och illustration. Intresset för bildkonst visade sig tidigt och ledde henne först till studier vid konstskolan i Bristol, England, och därefter till Konstakademien i Stockholm, där hon vidareutvecklade sitt måleri. Under studietiden hämtade hon inspiration från konstnärer som Francis Bacon och Edvard Munch.
Redan under 1960-talet började Cronqvist utforska teman som moderskap, kvinnors frihet och jämställdhet mellan könen. Hon tog även upp frågor om psykisk ohälsa, något som präglade delar av hennes konstnärskap. År 1965 debuterade hon med en separatutställning på Galerie Pierre i Stockholm. Genombrottet kom på 1970-talet med målningar av feministiska förortsmadonnor, där hon bröt upp och omtolkade den klassiska bilden av moderskapet. Ett av hennes mest kända verk från denna period är Trolovningen (1974), en målning föreställande Cronqvist själv tillsammans med maken, författaren Göran Tunström. Verket är en parafras på Jan van Eycks berömda 1400-talsmålning med samma titel och såldes 2016 på Bukowskis för rekordpriset 9,2 miljoner kronor.
Mellan 1990 och 1994 återkom Cronqvist ofta till motivet unga flickor, skildrade i en naivistisk stil men med en mörk underton. Efter Tunströms bortgång år 2000 målade hon flera självporträtt, där kroppen fungerade både som motiv och subjekt. Hennes konst rörde sig kring teman som barndom, kärlek, död och moderskap, ofta grundade i personliga erfarenheter men med en universell dimension. Som kontrast till de psykologiskt laddade motiven målade hon också färgstarka landskap från Bohuslän. I Kosters skärgård mötte Lena Cronqvist konstnären Inge Schiöler och fann i honom en likasinnad i kärleken till det karga landskapet. Landskapsmotiven skulle följa henne genom hela hennes karriär.
Ända fram till slutet förblev Lena Cronqvist en nyskapande konstnär. Trots sviktande syn medverkade hon våren 2024 i den stora retrospektiva utställningen Lena Cronqvist – Sex decennier på Konstakademien i Stockholm.
Cronqvists verk finns representerade på flera av Sveriges främsta museer, däribland Nationalmuseum, Moderna museet, Malmö konstmuseum och Göteborgs konstmuseum, samt i internationella samlingar.