Henri Laurens

Inköpskvitto från Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, medföljer.

Henri Laurens föddes i Paris 1885 och började skulptera redan som 13-åring. Han arbetade i en bygg- och dekorationsfirma där han förvärvade materialkunskap och tidigt utförde skulpturala dekorationsarbeten. På kvällarna studerade han modellteckning och lärde sig att översätta den tredimensionella formen till flyhänta teckningar i kol på papper. Den mänskliga formen, och speciellt kvinnan, kom också att bli hans skulpturala signum. 1902 bosatte han sig i Montmartre, konstnärskvarteren i Paris, där det nya seklets vindar också tände förändring och nydaning bland konstnärerna 1905 mötte han Marthe Duverger som han senare gifte sig med, Marthe blev hans första modell som han skulpterade enligt klassiska ideal. Under denna tidiga period influerades han stilmässigt av Auguste Rodin, men då han mötte Georg Braque 1911 förändrades hans formspråk, de blev nära vänner och Laurens lät sig inspireras av dennes experimenterande med kubism. Laurens utvecklade ett starkt kubistiskt formspråk och utförde papperscollage och trä- och metallarbeten under 1910-talet. Ett av Laurens tidigaste och mest intressanta arbeten, uppbrutna i linjer och vinklar, från denna tid finns i Moderna museets samlingar i Stockholm (Clown, 1915).
Picasso var mycket entusiastisk över Laurens kubism och introducerade honom för Léonce Rosenberg som presenterade hans första separatutställning i Paris 1918. Rosenberg förvärvade ett flertal verk och kom att stötta Laurens under lång tid. Efter denna första utställning, som fick mycket bra kritik, följde många utställningar på 1920-talet, framför allt på det idag legendariska Galerie Simon som efter första världskriget nyöppnades av Daniel-Henry Kahnweiler efter dennes exil i Schweiz. Flera av de utställda skulpturerna vid denna tid var influerade av Jacques Lipchitz och afrikansk skulptur, fast med kubistiska geometriska former. Laurens lyckades även införa naturen och utvecklade en organisk, kurvig stil som skapade abstrakta, rytmiska figurer, främst nakna poetiska och starka kvinnor. I brons, terracotta och sten formade Laurens den stående, sittande och liggande kvinnan. Stilen mjukades med åren upp alltmer och formerna förtätades. Kring 1930-talets början kombinerade han det kubistiska formspråket med den organiska formen och lät sensualismen segra över alla teorier och stilideal som t ex i den kända stenskulpturen ”Crouching Figure” (Seated Woman), 1930 (Le Centre Pompidou, Paris). Gradvis förändrade Laurens sin kubism mot ett eget formspråk som präglades av mer mogna, fylliga, rytmiskt renderade former med motiv hämtade från havets och mytologins värld. Havet var en stor källa till inspiration för Laurens, kanske just för att det dröjde ända tills han var 47 år gammal innan han fick se det!. Genom sin konst utforskade han ett imaginärt hav och rörelserna hos dess varelser.
”La Banderole” som är utförd 1931 är ett av de främsta exemplen i brons från det tidiga 30-talet på hans unika formspråk. Laurens stod vid denna tid på höjden av sitt konstnärskap och efterfrågades av initierade samlare och institutioner. Familjen Throne-Holst förvärvade redan 1951 den monumentala ”Les Ondines” till Marabouparken i Sundbyberg och kände väl till den franske skulptören. ”Ondines” som är gjuten i bly 1934 är mytologiska, kvinnliga personifikationer av vågor som vilar utsträckta bredvid varandra, uppburna av de mjukt rundade vågtopparna. ”La Banderole inköptes via Svensk-Franska Konstgalleriet i Stockholm 1965 som hade goda kontakter med Galerie Louis Leiris i Paris, varifrån ”Les Ondines” inköpts. I ”La Banderole” förkroppsligar Laurens sinnebilden av kvinnan och Laurens strävan om den förtätade formen får evigt liv i bronsens styrka. Skulpturen bär det kubistiska formspråket, men är delvis organisk och sensuell. ”La Banderole” gjöts i 6 exemplar och finns på Museum Frieder Burda, Baden-Baden (sammlung Ulla och Heiner Pietzsch, Berlin) och i Musée des Beaux-Arts de Lyon i Frankrike.
Första gången den svenska publiken fick tillfälle att stifta bekantskap med Laurens var i en inflytelserik grupputställning med Georges Braque, Henri Matisse, Pablo Picasso och Henri Laurens som turnerade till Oslo, Köpenhamn och Stockholm 1938. Galleri Samlaren, som drevs av den driftiga Agnes Widlund och Svensk-Franska konstgalleriet, där Gösta Ohlson härskade, anordnande flera utställningar med Laurens, både separat och tillsammans med de ovan nämnda konstnärskollegorna. Alberto Giacometti som oftast var kritiskt till konstkritiker och konstskribenter, skrev sällan om konst, men hyllade Laurens och talade om dennes storhet och om hur Laurens skulpturer fungerade som tredimensionella skuggor av konstnärens andetag, tankar och beröring.