Carl Fredrik Hill

Mot slutet av 1877 rämnar Carl Fredrik Hills mentala hälsa efter en längre tids anspänning. Nyåret 1878 tillkallas vännen Wilhelm von Gegerfelt av Hills oroliga grannar. Gegerfelt, som snabbt inser allvaret, tar hand om Hill efter bästa förmåga. Det är också Gegerfelt som den 18 januari 1878 ombesörjer transporten till doktor Blanches klinik i Passy utanför Paris där Hill interneras mot sin vilja. Interneringen kan generellt sett ses som en vattendelare inom Hills konstnärliga produktion. Den, inledningsvis, traditionelle landskapsmålaren Hill träder nu, för en tid, tillbaka för att senare återkomma som en visionär uttolkare av det högst personliga inre landskapet.

Hills senare produktion har ofta kommit att omnämnas som ”sjukdomstidens teckningar”. En av vårt lands främste kännare av Hill och dennes konstnärskap, professorn i konstvetenskap vid Lunds universitet, Sten Åke Nilsson gav följande inblick i denna senare produktion i katalogen till Nationalmuseums stora utställning ”Carl Fredrik Hill”, 1999: ”Efter interneringen kan man iaktta en viss avmattning i Hills produktion. [...] Men redan anteckningarna från Lunds hospital vittnar om ett nytt och annorlunda bildflöde, och återkomsten till Skomakargatan tycks lösgöra oanade krafter. Kontakten med de egna tidiga verken och med texter och bildmaterial i pappans bibliotek verkar stimulerande. [...] Efter det långa avbrottet arbetar han igen, tidvis med samma besatthet som före intagningen”.

Rimligtvis bör återkomsten till det välordnade, borgerliga barndomshemmet ha inverkat lugnande på Hill. Här fanns också modern och de älskade systrarna. Om familjelivet utgjorde en oas för konstnärens plågade inre så innebar inte detta att Hills inspiratoriska inflöde på något sätt hade skurits av. Som familjens egentliga överhuvud, oavsett hälsostatus, hade Hill tillgång till den avlidne faderns efterlämnade bibliotek vilket, tillsammans med familjens övriga bokbestånd, i sig innehöll all inspiration konstnären kunde tänkas behöva. Även om familjen hade avyttrat en del facklitteratur efter faderns bortgång så återstod åtskilliga volymer i hemmet på Skomakargatan. Det var framförallt de xylograferade illustrationerna som väckte Hills intresse. Familjens utflykter till Köpenhamn med dess muséer lär också ha stimulerat Hills fantasi. Förutom direkta gentagelser av sina egna tidigare landskapsmotiv ägnar Hill under de kommande åren stort intresse för så vitt skilda förlagor som antika skulpturer, 1600-talsmålningar och reportagebilder från det djupaste av afrika. Man vet också att Hill gärna anlitade ett speciellt verk, nämligen Ernst Wallis ”Illustrerad Verldshistoria”.

De efterföljande årens bildflöde blir näst intill oöverskådligt. Sten Åke Nilsson skriver: ”Produktionstakten var i allmänhet hög. Hill tilldelades enligt en uppgift fyra ark papper om dan, och dessa kan i sin tur ha styckats; enligt en annotation på en av de numrerade teckningarna kunde ett dagsverke omfatta så mycket som femton ’ritelser’ !”. Ännu i våra dagar finns, trots att Hills familj censurerade/förstörde ett antal konstverk, tusentals bilder bevarade från dessa senare år. Majoriteten av dessa är dessutom näst intill omöjliga att datera korrekt.

Sten Åke Nilsson skriver: ”Under sina år som landskapsmålare hade Hill varit noga med dateringarna, och vi kan därför följa honom på utflykterna och ordna upp de knappt tvåhundra målningar som bevarats. Då det gäller sjukdomstiden är situationen helt annorlunda. Det rör sig här om flera tusen teckningar i blyerts, svartkrita, olika färgkritor och bläck med inslag av akvarell, silvertinktur och guldbrons samt några få oljemålningar utförda under en period av nästan trettio år – med en handfull dateringar”.

”Familjen – variation I” tillhör emellertid det fåtal arbeten vilka kan dateras någorlunda. Utifrån det faktum att katalognumret, till skillnad från teckningarna från ”sjukdomsperioden”, är att betrakta mer som en regelrätt målning har expertisen lyckats fixera motivet någorlunda i konstnärens produktion. De viktigaste riktmärkena utgörs av det s.k.” Versmanuskriptet”, Hills efterlämnade målarskrin med palett samt bevarad korrespondens från Hills mor Charlotte Hill.

Det så kallade stora ”Versmanuskriptet” återfanns vid Hedda Hills död 1931, gömt i en smutsig linneduk. Det rör sig om ett litet och ett mycket stort lägg med papper i folioformat, som vikts på mitten, lagts i varandra och på enklaste sätt hophäftats med linnetråd. Manuskriptet omfattar i sin helhet 257 sidor med text, men pagineringen slutar på sidan 248, resten är oskrivna blad. I ”Versmanuskriptet” skaldar Hill fritt omväxlande med egenhändigt utförda illustrationer. Vissa sidor pryds av en sorts floral kalligrafi medan andra sidor fylls av konstnärens omtolkning av arabisk sanskrit. Sten Åke Nilsson berör detta i utställningskatalogen från Nationalmuseum, 1999: ”Han är ibland på lekfullt humör och låter de abstrakta tecknen övergå i hieroglyfer med giraffer, lejon och elefanter, han är andra gånger så trogen originalet att vi kan läsa delar av Bibelns skapelseberättelse på syriska. Han använder också språket ’hermetiskt’, för att dölja sina innersta tankar. Så uppfinner han ett hemligt språk och gömmer sitt eget namn bland tecknen. I slutet av en sida skriven på ’asiatiska’ hittar vi således det hädiska: ’Hill är Allah’! ”.

”Versmanuskriptet” är oerhört betydelsefullt i det att det ger oss en av de få uppgifterna för en datering både av handskriften i sig samt sjukdomstidens målningar; Hill skriver nämligen att penseln fått vila i ”mer än sju år”. Ett brev från mamman, från december 1888, berättar vidare att Carl Fredrik Hill inte målat något det året. Sten Åke Nilsson skriver: ”Om vi lägger samman uppgifterna får vi en ganska snäv tidsram. Från vistelsen i Passy, då vi vet att Hill stod vid staffliet, skulle han tvingats göra uppehåll fram till hösten 1885. Både ’Versmanuskriptet’ och de sista oljemålningarna skulle sedan ha tillkommit före årsskiftet 1887/88. Vi kan således ringa in en mycket intensiv period av skapande om något mer än två år”.
Sten Åke Nilsson kopplar också samman dessa underrättelser med ett studium av Carl Fredrik Hills bevarade målarskrin (Kulturen i Lund): ”Carl Fredrik Hills målarskrin finns bevarat. Det innehåller bland annat en palett och 23 tämligen urkramade tuber med oljefärg, en smutsig pensel, ett par ritkol och en blyertspenna märkt ’J.W. Guttknecht No. 2’. Detta material kan inte gärna ha följt med från Paris. Inte en enda av färgtuberna i skrinet är av franskt ursprung, de kommer från Düsseldorf och Berlin. Allt tyder på att man skaffat dem i Lund eller Köpenhamn för att ge Hill en ny chans som målare. I ’Versmanuskriptet’ klagar han över sin hopplösa situation: ’Sorgen som fräter konstnärn då penseln tvingas av nöden, hvila Disticon klaga, konstnärn fången, beder förgäves om penseln’. Familjen gav till sist efter för hans böner, men experimentet blev kortvarigt: mamman säger i sitt brev från 1888 att det inte lönar sig att lägga ut pengar på oljefärg, och Hill anger i ’Versmanuskriptet’ att han svårt att hantera sitt material: ’Ty som jag penseln bryter vid stafflien...’. Det finns också rikligt med fläckar av guldbrons och silvertinktur i målarskrinet och på paletten, spår av Hills arbete med en rad guldmålningar. De flesta av dessa har utförts som teckningar på ’karduser’ eller omslagspapper, kalkerats och övermålats. Andra har liksom oljorna målats på papp i ett lite större format. Av färgspåren att döma övergick Hill från olja till guldbrons och silver”.

Utifrån denna information torde vi kunna sluta oss till att ”Familjen – variation I” möjligtvis tillhör de målningar som utfördes under antingen 1886 eller 1887. Även om detta inte kan beläggas fullständigt talar mycket för att kompositionen åtminstone tillkommit under slutet av 1800-talet.

Motivet har påfallande starka beröringspunkter med ett begränsat antal liknande kompositioner i guld och silver. Störst likhet står att finna i ”Figurer på guldgrund” (Nationalmuseum, Stockholm) där såväl mått/format samt komposition påtagligt relaterar motiven till varandra. Kopplingar kan även göras till ”Gästabudet II” (Nationalmuseum, Stockholm) samt ”Den förlorade sonens återkomst” (Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm) även om de två senare motiven särskiljer sig något genom de exotiska inslagen i form av gyllene elefanter respektive giraffer i silver. En utgångspunkt för figurernas anatomiska avbildning står troligtvis också att finna i oljemålningen ”Figurkomposition (De sista människorna)”. Detta motiv utfördes med största sannolikhet på 1880-talet och ingår numer i samlingarna på Nationalmuseum i Stockholm.

Sten Åke Nilsson, återigen, fördjupar vår kunskap om de säregna motiven i guld och silver: ”Hills teckningar och kompositioner i guld och silver innehåller flera gestalter med tvillingarnas grova lemmar och breda fötter. De stirrar inte ner i imaginära djup utan verkar tvärtom vara på väg mot högre rymder. De är fångade i en gemensam, stigande rörelse. Eldslågor slår upp underifrån, silvergrunden omsluter dem. Det tycks handla om kval och befrielse, om övergången till en annan existens. Andra teckningar och guldmålningar skildrar den kvinnovärld som Hill tillhörde under sina många år i hemmet på Skomakargatan. [...] På en blyertsteckning ser vi mamman, systrarna och barnbarnen samlade. Stämningen är högtidlig, man läser bordsbön. Bilden har en tillägnan till ’Hedda Hill’ och skulle som Nils Lindhagen föreslagit kunna vara utförd i samband med systerns 50-årsdag 1895. Motivet upprepas åtskilliga gånger. [...] Det ideal som föresvävat Hill när han utfört sina teckningar har hämtats från Borgerliga interiörer som Adrian van Ostades ”Familjebild”, som finns på Louvren. Liksom i det Hillska hemmet är det kvinnorna och barnen som dominerar scenen, deras stora kragar och manschetter lyser vita. Blickarna verkar fixerade, medan händer utför en egen balett över de veckade tygmassorna. Till sin hjälp har Hill också haft fotografier av systrarna och deras väninnor i högtidliga grupperingar och uniform klädsel. Guldmålningarna varierar samma tema. De är så mycket större, och bildrummet fylls med fler kvinnor som flätar varandras hår och fattar varandras händer. Några förenas i en ringlek. Kring figurerna kan vi i flera fall skönja inredningsdetaljer som höga dörrar, kakelugnar och trymåer. Men färgslingor och sjok av guld och silver leder oss mot det abstrakta – och vi hamnar någonstans mellan Bysans gnistrande mosaiker och Gustav Klimts ornamentala kompositioner. Den borgerliga interiören splittras inte bara formmässigt, rummet öppnas mot det alldeles oväntade. [...] Tekniken måste ha inneburit en speciell lockelse. Hill hade länge fascinerats av guldet som fenomen. På sina strandbilder från Normandie skrev han ’de l’or’ och ’lumière dorée’, och i sina målningar från hösten 1877 arbetade han med himlar som närmade sig de primitiva mästarnas guldgrunder. Men först i sin skyddade verkstad i Lund kunde han låta guldbrons och silvertinktur rinna ut över teckningarna”.