Marie-Louise Ekman
"En gatas melankoli - de Chirico och Baertling"
Färgserigrafi, 1983, signerad med blyerts 66/90. 125 x 91,5 cm.
Ej examinerad ur ram.
Litteratur
Edwards, "Från modernism till postmodernism: svensk konst 1900-2000", 2000, avbildad sid 206.
Formgivare
Marie-Louise Ekman är utan tvekan ett av den svenska samtidskonstens mest egensinniga konstnärskap. Konsekvensen i hennes uttryck är påfallande med ett särpräglat språk som omisskännligen är hennes eget.
Ekmans konstnärskap är tidlöst och ständigt aktuellt. Hon är en tongivande och stilbildande konstnär som gärna skildrar vardagliga miljöer, men drar sig inte för att blanda in det absurda och surrealistiska i bilden. Hon rör sig obehindrat över gränserna och hon använder gärna konsthistoriska referenser och blandar med populärkulturella inslag. Ekmans konstnärskap har i mycket präglats av hennes anarkistiska och klarsynta angrepp på normalitet som ständigt har manifesterats i en spännvidd som låtit henne ingå i kretsen kring den inflytelserika undergroundtidningen "Puss" och med separatutställningar på Galerie Aronowitsch.
När man tittar närmare på hennes mångskiftande konstnärskap visar det sig att hon är en återanvändare. Det finns knappt ett motiv som inte dyker upp i mer än ett sammanhang, inte en figur som man inte stiftar bekantskap med mer än en gång. Först möter man dem i objekt eller målningar, senare i filmer, TV-serier och radioprogram. Även om medierna växlar har tematiken och tonen i flera decennier återkommit i hennes konst och tack vare detta känns Marie-Louise Ekmans konst alltid förvånansvärt ung.