Kan inte nå servern
207
463811

Elias Martin

(Sverige, 1739-1818)
Utropspris
80 000 - 100 000 SEK
7 060 - 8 830 EUR
7 370 - 9 210 USD
Klubbat pris
Återrop
Köpinformation
För konditionsrapport kontakta specialist
Johan Jinnerot
Stockholm
Johan Jinnerot
Specialist konst och äldre måleri
+46 (0)739 400 801
Elias Martin
(Sverige, 1739-1818)

Pastoralt flodlandskap med fiskare vid ett träd, i bakgrunden en stad

Signerad E. Martin. Duk 81 x 107 cm.

Övrig information

Denna nyupptäckta målning ansluter sig stilistiskt till en grupp landskapsmålningar vilka Martin utförde under sin första vistelse i England (1768-1780). Kompositionsmässigt visar den likhet med en målning av Martin daterad 1778 (M. Ahlund, Landskapets röster. Studier i Elias Martins bildvärld, ss. 90-91, färgbild 43). Den kända Martinforskaren Ragnar Hoppe skrev följande om dessa målningar (Målaren Elias Martin, 1953, ss.136-7):
´Högstammiga träd med lummiga kronor, enstaka eller i vackert sammanhållna grupper, resa sig i förgrunden och nå ofta ända upp till tavlans övre kant. De sluta sig gärna samman, så att de endast lämna en ljusöppning i mitten och bilda ofta i tavlans centrum en nästan circelrund form, där himlen strålar fram, varmt gyllene i aftonstämningarna, genomskinligt, svalt blå i skildringarna av morgonens och middagens timmar. Elias Martin målar sällan ett sådant landskap utan ett vatten, i vilket himlen, träden och den omgivande grönskan spegla sig, och detta vatten är alltid djupt och stilla. Vid dessa stränder röra sig i arkadisk ro herdar och herdinnor, fiskare med sina metspön, betande boskap, och ute mot horisonten avtecknar sig i dunstig silhuett ett fartyg med svällande segel. / Elias Martin har alltid prisats som en mästare i skildringen av ljus- och atmosfärseffekter, och så framstår han även i dessa romantiska landskap. Man sugs bokstavligen in i dessa målningars ljusdunkel, vilket rymmer så mycket av stilla skönhet och poesi, man känner den fuktiga aftondävna svalkan svepa om sina tinningar och andas med välbehag doften från markens daggiga grönska. Sällan har väl en målare efter den store Claude förmått att som Martin gripa den sällsamma stillhet, den ljuva evighetskänsla, som fyller ett människohjärta vid åsynen av skogen och havet i morgonens och aftonens timmar, och man tvekar aldrig ett ögonblick att erkänna äktheten i hans inspiration. Att denna inte uteslutande har fötts av hans egna naturupplevelse, utan även har rötter i mästarnes verk, i Claude Lorrains, Wilsons, Gainsboroughs och kanske Zuccarellis landskapsdikter är en annan sak.´
Och vidare (op. cit., ss. 142-4):
´De romantiska landskapen från Englandstiden äro fantasier över ett Arkadien, som endast finns till i konstnärens drömmar. Dessa svala, halvdunkla skogsgläntor, i vilket ljuset smyger sig in bland markens mossor och stenar och glimmar till med ett mystiskt sken, dessa stilla, speglande vatten, över vilka rankiga träbroar slå sina spann, dessa högstammiga träd, vilkas kronor susa så sakta för kvällsbrisen, och först och främst dessa evighetshimlar – allt detta har konstnären drömt fram i lyckliga stunder, då han känt sig nära sin hjälte Claude. Men Elias Martin är inte endast en benådad drömmare, han har också förmågan att levandegöra sin vision och att omsätta den i måleri. Genom sin känsla för ljuset och färgen och sin ovanliga gåva att med valörer och toner gestalta rumsbilden står han högt över de flesta av sina samtida, vilka ofta aldrig nådde längre än till opersonliga pastischer, då de försökte att vandra samma vägar som Claude Lorrain, Gainsborough och Wilson, Martins tillbedda mästare.´
Ahlund (op. cit., s. 85) har delat upp Martins landskapsmålningar från denna period i fyra huvudgrupper som utgår från olika bildtraditioner och kompositionsprinciper, men där motivtyper och stildrag ibland också delvis flyter samman: Landskap med antika ruiner och byggnader, Landskap i Claude Lorrains tradition, Skogslandskap med kreatur och Bergslandskap och Vildmarksvisioner. I den första kategorin inkluderar han en svit av sex nyupptäckta landskapsmålningar med antika byggnader och skulpturer i matsalen på Sunbury Court, i närheten av Hampton Court, vilka Martin utförde omkring 1768-71 för ägaren George Fermor, Earl of Pomfret, i samband med en omfattande renovering av slottet (op. cit. ss. 85-6). Stilistiskt visar dessa inflytande från G. P. Pannini, G. B. Piranesi och H. Robert. Den andra kategorin av komponerade landskap, Landskap i Claude Lorrains tradition, vilka dyker upp i Martins produktion runt 1775 anknyter till den tradition från Claude som under 1700-talet vitaliserades i såväl Frankrike som England. I dessa bilder flankerar träd och klippor utblickar över stilla vattendrag eller rofyllda landskap i varmt kvällsljus. I den tredje kategorin av komponerade landskap, Skogslandskap med kreatur, står boskapen i centrum. I dessa anslöt sig Martin till en holländsk-flamländsk tradition från det föregående århundradet vilka var var rikt representerade i engelska samlingar under 1700-talet. Under 1700-talet hade denna bildtradition aktualiserats i England av framförallt Thomas Gainsborough (1727-1788) som utförde en lång rad variationer på temat boskap i lövrika skogslandskap. Hans mest uppmärksammade målning i genren The Watering Place ställdes ut på Royal Academy i London 1777 och mottogs med översvallande entusiasm. Horace Walpole noterade till exempel att målningen var ” det överlägset finaste landskap som någonsin målats i England”. Den uppmärksamhet som målningen fick skapade nya marknadsmässiga förutsättningar för genren och lockade flera konstnärer till ämnet, däribland Martin. Enligt Ahlund (op. cit., s. 90), har Martin i sina landskapsmålningar med kor utvecklat den claudeska kompositionen genom ytterligare skiftningar av bildrummet och genom ett än mer intrikat ljusspel.
Martins komponerade landskap med kreatur präglas således av både arvet från Claude Lorrain och från det holländska och flamländska 1600-talet. Med dessa traditioner framträder också spännvidden i hans bildvärld – från öppna kompositioner där vegetation och bergsformationer leder blicken vidare mot solbelysta vattendrag till slutna bildrum där ögat fångas upp av det horisontlösa skogslandskapet och leds rakt in i vegetationens hjärta. Dessa två grundläggande kompositionsprinciper kom att existera vid sidan av varandra långt fram i Martins konstnärsskap. En spänning mellan det öppna och det slutna återfinns också inom fjärde och sista kategorin av hans komponerade landskap, Bergslandskap och vildmarksvisioner (op. cit., s. 96).