Kan inte nå servern
804
450699

SKRÅBÄGARE, av Sven Örn, Stockholm 1759.

Utropspris
30 000 - 40 000 SEK
2 620 - 3 490 EUR
2 740 - 3 650 USD
Klubbat pris
50 000 SEK
Köpinformation
SKRÅBÄGARE, av Sven Örn, Stockholm 1759.

Delvis förgylld, på räfflad fot, livet med gravyren: DETA ER TUNBINDARE GESELLERNAS BÄGARE samt gesellernas namn innom i bladkransade kartuscher. Livet och botten med infattade mynt. Höjd 20,5 cm, vikt 575 gram.

Proveniens

Familjen Wicander, Harpsund säteri i Södermanland.

Övrig information

Tunnbindargesällernas sällskap var liksom andra gesällskap en kamratförening, en facklig och social instans med en ekonomisk och rättslig funktion. Mästarna i ämbetet utövade tillsyn och bestämde gesällskapens stadgar.

De två bisittarna i gesällskapets styrelse var utsedda av mästarna. Den äldste av dem var lådmästare och hade hand om kassan som förvarades i lådan, skråkistan, dit mästarna betalat sina gesällers avgifter. Bisittarna i tunnbindarnas gesällskap 1759 hette Anders Benick och Carl Nyman.

Åltgesällerna satt också i gesällskapets styrelse men valdes av gesällerna. Den äldre av dem utsågs till ordförande, jämte honom fanns den yngre åltgesällen och skaffarna som var ledamöter i gesällskapets styrelse. Tunnbindarnas åltgesäller var 1759 Olof Lindborg samt yngsta åltgesällen Johan Hybinette. Skaffare var Petter Tengqvist, Petter Gottberg och Johan Södergren.

Lådan eller skråkistan innehöll sällskapets handlingar, kassa och pokaler. Tre nycklar behövdes för att öppna lådan och dessa var anförtrodda de två främsta åltgesällerna och lådmästaren.

Vid gesällupptagningsceremonierna kom bägare, pokaler och välkommorna till användning. Man skålade in gesällen i öl och graverade hans namn på bägaren eller på en silverskylt som hängdes på pokalens cuppa. Härbärget, som var gesällernas samlingslokal, förestods av en krogfader, ofta en äldre icke verksam mästare. Där kunde vandrande gesäller få tak över huvudet och ibland fanns i anslutning till härbärget också en sjukstuga och en krogrörelse.

Vandringsgesällerna var ute och praktiserade i verkstäder belägna i hemlandet eller utomlands. Gesällvandringen pågick i cirka 3 år och skulle ge erfarenhet och kontakter inför framtiden. Gesällvandringen företogs när gesällen var färdig med sin treåriga gesälltid. Praktiken förberedde gesällen inför hans mästarprov. Inte alla gesäller valde att bli mästare. Mästaren tillhörde mästarämbetet och fick tillstånd att öppna egen verkstad. Nils Grönlund, Johan Folin, Petter Silker, Laurentz Roos, Olof G. Lindbom, Petter Wessman,
Johan Fredrik Wagner, Carl Hogben, Daniel Hogben, Olof Åkerbeck, Christopher Klintberg, Tomas Westberg, Micael Broman, Johan Görgen Grub, Johan Gottlieb, Miltman är alla på vandring när bägaren utförs.

Unggesällerna Johan Lundgren, Carl Martin Dömert, Stephan Wibom, Johan Gottlieb Grundel, Petter Biörck, Andreas Bergholm Hans Bolin, Jonas Asplund, Erick Husberg, Petter Kulberg, Erick Nordgren, Johan Polin, Johan Jarnstedt, Olof Salqvist, Jacob Sandström, Carl Kaus, Israel Ström och Peter Ström hade alla gått som lärlingar i cirka fyra år och klarat gesällprovet men var ännu inte färdigutbildade för mästarprovet.

I början av 1600-talet fanns ett tjugotal tunnbindarverkstäder i Stockholm. Tunnbindarna tillverkade tunnor, fat, såar och allehanda kar av trä för allt gods som skulle förvaras och distribueras. Tunnbindarna fyllde en viktig funktion då deras produkter behövdes för allt fraktande av varor inom handel och sjöfart. Ända in på 1900-talet har de allra flesta varor packats i trä. I vin- och spritproducerande länder lagras ännu vin på ekfat. Trätunnor lämpade sig förutom till drycker också till förvaring av tjära, beck, fotogen, olja, gips och färg samt mat som smör, sirap, mjöl, salt, fisk (särskilt sill och strömming) och kött då trä bättre motstod frätande syror än metall.