Otto G Carlsund

Instruments de musique (Musikinstrument) från 1928 är ett imponerande exempel på Otto G. Carlsunds musikrelaterade måleri. Den premiärvisades i Paris på galleriet Mots et Images som drevs av två unga svenskar på 79 Rue de Rennes. Galleriet var högt respekterat bland stadens konstkännare och det var där som Carlsund i mars 1927 höll sin enda franska separatutställning. I maj 1928 ställde han återigen ut på Mots et Images, denna gång tillsammans med konstnärsvännerna Erik Olson och Christian Berg. Carlsund visade nästan uteslutande kompositioner för väggmålningar, däribland auktionens Instruments de Musique som även utvaldes till att avbildas på inbjudningskortet till utställningen. Carlsunds konst mottogs denna gång varmt av kritikerna. Maurice Raynal, en av de främsta och mest respekterade konstkritikerna i Paris vid tiden, skrev entusiastiskt i sin recension: "Vad gäller Carlsund, som definitivt brutit med föremålsligheten så skapar han lysande kompositioner, som genom den utsöktaste smak och allra säkraste kunskap om färgernas tonvärden framstår starkt förförande" (citerat från Oscar Reutersvärd, "Otto G. Carlsund i fjärrpespektiv", 1988).

Musik var en viktig inspirationskälla för Otto G. Carlsund under hela hans liv. Under sina år som bosatt i Paris under 1920-talet besökte han regelbundet konserter, inte sällan ensam, vilket han senare förklarade med: "Jag var ganska ensam på skolan om mitt musikintresse och gick ensam på konserterna i staden. Några gånger var jag och hörde musik tillsammans med Gösta Nystroem, men han tyckte nog att mina ideal var en smula föråldrade".
Nystroem måste onekligen ansett det något överraskande att en av tidens ledande avantgardister hade en så stark passion till Johann Sebastian Bachs musik. Carlsund var dock inte ensam om detta intresse, det kom att utgöra inledningen till en vänskap med den store Le Corbusier vilken flera år senare mindes: "-Detta var inget märkvärdigt! Vi var alla Bachfrälsta! Alla avantgardistiska arkitekter! Alla tonsättare! Alla, alla, alla! Vi hade upptäckt den vetenskapligt stränga precisionen i Bachs kontrapunktiska fugor! I dem hade vi en förebild för hur man teoretiskt kunde lösa ett invecklat kompositionsproblem!"(citerat från Oscar Reutersvärd, "Otto G. Carlsund i fjärrpespektiv", 1988).

Denna jämförelse mellan bild, musik och arkitektur var något som Carlsund intresserade sig särskilt för och precis som många av tidens övriga modernister fann han inspiration hos musikinstrumentens former och deras harmoniska och logiska uppbyggnad som väl passade ihop med hans egna konstteorier.

Vid mitten av 1920-talet började Carlsund arbeta med kompositions-förslag för väggar i musikrum och konsertsalar, vilka var tänkta att utföras som monumentala muralmålningar. Motiven var delvis musiker men han utförde även avancerade kompositioner där stiliserade musikinstrument skulle framkalla en upplevelse av musikens harmoni. Till denna grupp ansluter auktionens Instruments de Musique. Oscar Reutersvärd behandlar i Otto G. Carlsund i fjärrperspektiv konstnärens olika steg av musikmåleri och skriver där om auktionens målning: "Detta (Instruments de Musique) är prototypen för konstnärens andra steg i sitt utvecklande av ett musikrelaterat måleri. Han bygger här på halvabstrakta, genomskinliga färgplan, som genom transparenseffekterna framkallar klanger och ackord. Första steget var hans musikanterna, som med sin yrkesutövning alluderade på musik, och tredje steget representerades av hans formkonstellationer av typen ’Tonernas succession’. Slutstadiet nådde Carlsund i sina ’lointains’, som baserade sig på färgmassornas tonalitet".

Instrumenten i auktionens verk relaterar nära till målningen Komposition för musikrum (idag i Moderna Museets samling), även den utförd 1928. I den aktuella kompositionen har dock instrumenten placerats mot en svalt ljus bakgrund och guldfonden bildar en inramning runt det ovala fältet. De transparenta fälten överlappar varandra vilket skapar en sammansatt helhet på liknande sätt som instrument tillsammans framkallar en harmoni i musikkompositioner.

Målningen ingick i den framstående arkitekten Ture Wennerholms samling och har sedan dess gått i arv inom hans familj. Wennerholm var en av de ledande förespråkarna för funktionalismens arkitektur. Han var tidigt anställd hos bland annat Ivar Tengbom och Gunnar Asplund och hade därefter sin egen verksamhet i Stockholm. Bland hans mer kända arbeten kan nämnas Tennisstadion på Norra Djurgården samt LM Ericssons fabrik vid Telefonplan i Midsommarkransen i Stockholm. Den senare som uppfördes 1938-40 anses idag vara en av den svenska funktionalismens viktigaste byggnader och är både k-märkt och blå-märkt vilket motsvarar kraven för byggnadsminne.