Lena Cronqvist

LEKA MED DÖDEN

I Lena Cronqvists måleri ryms både tragik och komik och som få lyckas konstnären balansera dessa motpoler på en knivsudd. Hon bär på en förmåga att spränga och sammanfoga gränser mellan det inre och det yttre. Det handlar om det inre rummet och världen utanför, den egna upplevelsen och den allmänna historieskrivningen, det högst personliga och det allmängiltiga. Och oavsett var hon bestämmer sig för att scenen skall utspela sig, så låter hon nästan uteslutande människans villkor och utsatthet stå i centrum.

I den aktuella målningen möter vi Flickan. Flickan, som med den röda rosetten i håret varit en trogen följeslagare till konstnären sedan hon först dök upp i två målningar under tidigt 1980-tal. I dessa två målningar står hon naken i vattnet. Vit och kall är den runda barnamagen, medan hennes armar och ben är brunbrända av sommarsolen. Den röda rosetten lyser som en klar fyr i vattenytans krusande oändlighet. Så småningom börjar flickorna att leka, de tar med sig katter och nallar ner i vattnet, och de får småsystrar som förströstansfullt håller de äldre systrarna hårt i handen. Inte alltid visas lillasyster kärlek tillbaka, i ”Skvallerbytta” från 1991 trycker storasyster den lillas huvud mot vattenytan och med uppspärrad mun kippar den lilla efter luft. Pappa- och mammadockorna dyker också upp på konstnärens dukar på 1990-talet. Flickorna leker med dem både i vattnet och på torra land, och pappadockan hänger ofta och dinglar i flickans hand. Trots maktattributen som randiga kostym och blanka svarta skor så är det tydligt att flickan bestämmer. Hon har kontrollen i detta allvarsamma och oerhört laddade relationsdrama.

”Jag minns dem i motljus, i vår första trånga bostad i New York, de små vaxklumparna. Hur de – som om hon såg med fingrarna – förvandlades till varelser med utseende, karaktär, små fulvackra figurer i begynnelsen av livet, med hela registret av möjliga handlingar i sina gener. Och de l o g. De ler, de räcker ut tungan, de sätter lillgammalt händerna i höfterna och beter sig överhuvudtaget inte salongsfähigt. De fnissar åt sig själva och oss. Och säkert äger de Namn, fast de för tillfället gömt undan dem, eftersom Namn skulle låsa dem ute från de utopiska land där varje handling – också de allra grymmaste – är tillåtna, varje grimas en utmaning, både mot världen och det JAG som de (vi) skall dresseras att bära, alldeles snart, där den abrupt tagit slut, Flickans tid. Barnets.

Så beskrev maken och författaren Göran Tunström, i inledningen till utställningskatalogen till Lokstallet i Strömstad år 2000, framväxten av de första flick-skulpturerna. Det var under det sena 1990-talets vistelse i New York som de första flickorna tog fysisk form i terrakotta och brons och det är också där som den aktuella målningen utfördes. Det leende Tunström så målande beskriver möter vi också i auktionens målning. Flickan, fortfarande med röd rosett i håret, ler. Hon ler och ser med klar blick ner mot pappa-figuren som med stympade armar kämpar emot flickans fasta tryck. Endast ett litet runt hål, stort nog för flickans arm, utgör öppningen till glasskålen och betraktaren inser snabbt att oddsen är ojämna. Flickan släpper inte taget och pappa-figuren kommer inte att ta sig upp. Målningen är ett fint exempel på just de ytterligheter som samsas i Cronqvists måleri. Barnet möter den vuxne, rumsligheterna möter rymden och det grymma möter det komiska. Handlingens grymhet rimmar illa med barnets söta uppsyn och målningen är laddad med ett psykologiskt drama som nog kommer att fortsätta långt efter att scenens belysning har släckts.