Sten Eklunds konstnärskap kretsar kring frånvaron av människan. Inte hennes icke-existens, men hennes icke-närvaro. Både i hans grafiska produktion och i hans delikata glasmålningar bygger han kompositionen med fragment av byggnader, maskiner och objekt. De geometriskt uppbyggda verken blir till spår av människan, av hennes framfart och produktion och där en strukturerad ordning råder i frånvaron av ett mänskligt kaos.

På en gång tidslös och samtidigt högst samtida samtalar Eklunds konst med konstnärer som Marcel Duchamp och Öyvind Fahlström. Redan från början kritikerrosad har Eklund alltid ansetts vara före sin tid. Glasmålningarna från det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet liknar vid första anblicken exakta arkitekt- eller ingenjörkonstruktioner. Den blanka eleganta, ytan stänger på sätt och vis ute betraktaren som får kämpa för att tränga igenom glaset för att nå de djupare dimensionerna bakom som ställer frågor om evolution och mänsklig determinering.

Björn Springfelt, tidigare chef på Moderna Museet, ställde ut Sten Eklund i Lund 1968 och berättar om vilken upplevelse det var för honom att möta Eklunds konst, att upptäcka det som går på tvärs, som inte uppfyller våra konventionella förväntningar utan tvingar oss att tänka om och tänka nytt. När blicken vandrar i det rätvinkliga kan man upptäcka nästan osynliga symmetrier som fyller konstruktionerna med en vibrerande energi. Maskinerna hos Sten Eklund är inte absurda som hos Picabia utan ruvar på energier, färdiga att gå igång bara vi hittar rätt knapp att trycka på.