Nils Kreuger

Omkring 1893 började Nils Kreuger experimentera med sin måleriteknik. Motiven blev alltmer stiliserade med klangfullare färgskala samt allt fastare formgivning. Kreuger återupptog även med intensitet sina tidigare experiment med vad han själv kallade för "teckning på oljefärg". Tekniken innebar att Kreuger genom att teckna med tusch ovanpå sina målningar kunde modulera och på ett närmast grafiskt sätt accentuera motivens olika beståndsdelar. Ömsom prickade och ömsom streckade byggs Kreugers motiv således upp till närmast pointilistiska visioner av paradiset där naturen och djuren intar en central plats i kompositionen.

Flertalet mindre pannåer samt förlagor bär vittnesmål om Kreugers nyvunna stil men tekniken återfinns även i ett flertal av de större dukar Kreuger arbetade med i sin ateljé i Stockholm där han tillbringade vintrarna från och med 1896. Den Kalmarbördige konstnären kunde dock inte släppa greppet om hembygden helt och hållet utan tillbringade i regel från och med 1899 somrarna på Öland.

Kreugers konst uppehåller sig ofta kring förhållandet mellan människan och djuren. Efter hand tycks emellertid Kreuger i allt större utsträckning ha övergivit människorna i sina motiv och i stället sökt sig efter ett landskap enbart befolkat av djur i full frihet. Denna miljö fann Kreuger på Öland där han med förkärlek i sina motiv återgav hästar, kor och får i full frihet på Alvaret eller i Borgholms omnejd.

Efter sekelskiftet antar Kreugers måleri allt större proportioner samtidigt som man kan ana en kompositionsmässig förskjutning där naturen alltmer hamnar i bakgrunden medan de avbildade djuren placeras nära bildytan vilket åstadkommer en monumental verkan.