Jarl Ingvarsson

Måleriet hade under 1970-talet, i alla fall i den allmänna debatten, marginaliserats av politiska och alternativa rörelser. Men vid 1980-talets början svängde pendeln, som den tenderar att göra förr eller senare, och ny energi kom från Italien och Tyskland med vildsinta och expressiva målare som Francesco Clemente, Anselm Kiefer och Georg Baselitz. Dessa konstnärer arbetade gärna i stort format och kritikerna talade om ett starkt, nyexpressionistiskt och ”maskulint” måleri. Jarl Ingvarsson debuterade under denna tid och hans måleri sätts ofta i relation till de internationella strömningarna. Ingvarssons är både expressionistisk och storslagen, men hans måleri klingar med en mycket mer ödmjuk, lekfull och samtidigt romantiskt ton än verken av de tyska och italienska kollegorna. Motivkretsen är ofta vardaglig, det finns en förankring i livet i ateljén, i naturen utanför, i träd, himmel och i något så handfast som årtalet för tiden kring målningens tillkomst – samtidigt som allt dansar och rör sig över ytan och fram och tillbaka mot betraktaren i en samstämmig körsång av målerisk glädje och exakthet. Jarl Ingvarsson har också en särpräglad humor, ofta finns en komisk och filosofisk tvetydighet kring verkens titlar.

Jarl Ingvarsson gjorde våren 2012 en bejublad separatutställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Följande text är ett utdrag ur det förord som Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall, skrev i utställningskatalogen:

”Jarl Ingvarsson har något så enastående som ett absolut färggehör. Mitt i den tornado av färg och former som han virvlar runt i finns alltid en rytm och balans, alltid några spröda hållpunkter som, så att säga, stillar kaoset och ger det en riktning. Han är vad man brukar kalla ”målarnas målare”. De initierade kollegorna, som i djupet vet färgens, formens och kompositionens komplikationer, ser avundsjukt på hur fräckt och vågat han arbetar och hur han, på något märkligt sätt, alltid hittar rätt genom sin sensibla intuitiva intelligens – något som man har eller icke har. Den som har botaniserar i Jarl Ingvarssons värld kan så frapperas av att det tycks finnas en direkt koppling mellan öga, hjärta och hand och i denna koppling råder ingen fördröjning utan strömmen är påslagen i ett konstant musikaliskt flöde där naturen, vardagsting eller händelser finns som centrala avstamp. Först en stol, en förpackning, en björk, en telefontråd eller en bok men sedan tilltar målningarnas egen färgpoesi som stjälper världen över ända och får oss att se något vi aldrig sett förut.”