"Vad var det som hände år 1966? Jag befann mig plötsligt i en total ensamhet och ödslighet. Någon skrev nyligen att jag misslyckades med att reformera Konsthögskolan. Att man inte kan undervisa när man inte vet vad man vill. Det är inte sant. I konsten fanns inte någon gemensam norm för vad vi skall vilja som individer och lärare och det kommer inte att finnas så länge det demokratiska samhället består. Vi måste alla återskapa språket. Språket måste upptäckas på nytt ”från den första bokstaven till den sista”, säger Picasso. ”Från och med van Gogh är vi – oavsett hur stora vi må vara i viss mening autodidakter – man skulle nästan kunna säga primitiva målare. Målaren lever inte längre inom en tradition”. Fastän denna konstsyn funnits i ett halvt sekel var den obefintlig på Konsthögskolan i Stockholm år 1960 när jag tillträdde min tjänst. Det var på dessa villkor jag arbetade. Jag misslyckades inte. Jag lade grunden åt de förändringar som följde. Det var andra krafter som drev ut mig i kylan. Jag gick min väg när simpla, världsliga händelser kolliderade med min ambition som målare.
Den bästa konsten griper in i ett konsthistoriskt förlopp. Min egen merit som konstnär är att jag försökt gripa in i ett sådant förlopp. 1966 drog jag en avgörande slutsats av min egen söndring, av den delning som tydligt framgår av Källan 1962. En delning som klöv måleriet i två oförenliga delar. 1966 lät jag den ena delen, den fiktiva delen, avbilda den andra konkreta delen, därmed helades det söndrande måleriet på ett sätt som innebär en konsekvent återerövring av stafflimåleriet som konstart vid en tidpunkt då denna konstart precis börjat krackelera. I dag fyrtio år senare framstår slutsatsen radikal och berättigad."
TA (Torsten Andersson)

Text från Moderna museets hemsida från utställningen "Modernautställningen", 2006.