The End #87 hör till en serie av Ruscha-verk som innehåller frasen ”The End”, varav de tidigaste dök upp i början av 1980-talet.

Författaren och curatorn Alexandra Schwartz har beskrivit att Ed Ruscha var en flitig biobesökare som barn i Oklahoma City: ”När han kom till Los Angeles i slutet på 1950-talet fortsatte han att gå på bio och var särskilt förtjust i äldre Hollywood-filmer.” Konstnären kan själv intyga detta: ”Jag tyckte om gamla filmer just på grund av deras ålder. Det bildspråk de uttryckte och skavankerna och reporna blev tillsammans beståndsdelar i mitt intresse för det hela. Det är rörliga bilder. Det är ett outgrundligt medium, inte olikt måleriet. Måleriet är dock helt stillastående, medan filmer rör sig.” (Citerad i Alexandra Schwartz: Ed Ruscha's Los Angeles, 2010, s. 92.)

The End #87 avbildar en filmruta i slutet av en spelfilm, med repor i celluloiden och texten ”The End”. Verket ser till en början ut som en närbild av en bit film, men här saknas perforeringarna och det optiska ljudspåret i filmremsans kant. Verket efterliknar alltså film som projiceras på en bioduk.

Ed Ruschas konstnärliga identitet är intimt sammanflätad med Los Angeles och stadens filmindustri, och hans arbete hämtar inspiration från den sjudande västkustmetropolen och dess roll som skapare av den myt och fantasi som är Hollywood. The End #87 är genomsyrad av känslan och utseendet hos filmen och väcker till liv en strid ström cinematiska associationer och minnen. Detta verk hör samman med ett antal olika målningar, grafik och teckningar som Ed Ruscha utförde under 1990- och 2000-talet, och som alla innehåller texten ”The End”, ”End” och även ”Fin”.

Curatorn Ralph Rugoffs beskrivning av Ruschas storskaliga målning The End (The Museum of Modern Art, New York) från 1991 bekräftar de stora likheterna mellan verken i serien. The End är enligt hans mening ”en serie målningar som avbildar repade och ärrade slutvinjetter från gamla filmer, och som utgör hyllningar till den gamla filmtekniken som snart är föråldrad.” (Ralph Rugoff: Ed Ruscha. Fifty Years of Painting, s. 23–24.)

Författaren Mary Richards har också tagit upp konstnärens engagemang för filmen i ”The End”-serien, och skriver: ”På samma sätt som Ruscha intresserar sig för ordens ’objektkvaliteter’ vittnar dessa verk om en fascination för filmens materiella aspekter. Idén med ’repor på filmen’ för tankarna till verk från 1960-talet av experimentfilmare som Stan Brakhage och Bruce Conner, vars repade, målade och hopklistrade negativ gav upphov till märkliga visuella effekter.” (Mary Richards: Tate Modern Artists: Ed Ruscha, s. 119.)
Mary Richard kopplar alltså samman Ed Ruschas intresse för filmens fysiska egenskaper – ett medium som är allt mer föråldrat, ställt i relation till den digitala tekniken och andra sätt att göra film – med experimentella verk som var samtida med de Ed Ruscha skapade i början av sin karriär, när film var ett blomstrande medium, en del av en nyligen upptäckt konstnärlig potential.