Carl Skånberg är en av huvudgestalterna avseende det svenska friluftsmåleriets genombrott. Richard Bergh räknade honom till de som spelat en betydande roll för den modernare och radikalare riktningen inom svenskt landskapsmåleri. Georg Nordensvan skrev i Stockholms Dagblad, i samband med utställningen "Svenskt måleri 1800-1885" i Liljevalchs konsthall 1921: "Vägen går [i landskapet] från Fahlcrantz till Skånberg och Hill, från ateljékomposition till omedelbart naturstudium, från skymning till ljus och luft...".

En av de grundligare analyserna av Skånbergs konstnärskap står emellertid Viggo Loos (författare till biografin "Carl Skånberg", 1947) för, bl. a. i sin beskrivning av Skånbergs utveckling i "Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885": "I Paris börjar han 1875 sin kosmopolitiska tillvaro. Han anknyter, liksom så många av kamraterna bland landskapsmålarna, till Fontainebleauskolan och Corot men beundrar också de gamla mästarna, Rembrandt, Tizian, Velázquez. Vad han lärt visar han i den stora, brusande 'Interiör från Fontainebleauskogen' (målad året efter ankomsten). Skånberg tillade också något av sitt eget, en dristighet och bredd i skildringen av lövmassorna och det gyllene ljuset, som var något nytt i hans utveckling. Tavlan har betecknats som ett av naturalismens tidigaste manifest i vår konst. Landskapen av Barbizontyp fortsätta under hans olika uppehåll i Frankrike. 'Blommande fruktträd, Barbizon' från 1878 är gjord i Daubignys och friluftsmåleriets anda. Här finnas fruktträdens skära blom, trädkronorna och skogsbrynet i ljusare och mörkare valörer, det sommarklädda paret, som sträckt ut sig i gräset under en grå himmel. [...] Men Skånbergs rörliga ingenium krävde en öppnare form, ett rikare spel av färgkontraster, ett friare fält för atmosfärens skiftningar. Han fann eggelsen härtill i de nordfranska hamnarna och i Holland, där han tillbragte flera somrar. Förimpressionister som Jongkind och Boudin hade visat vägen men han anknyter också till de nya holländska friluftsmålarna, Jacob Maris, Mesdag och deras lärjungar".

Ett flertal av Skånbergs mariner och hamnbilder från Holland utförda vid 1870-talets mitt får betraktaren att erinra sig tidiga dukar av Monet. I katalognumret (utfört i Paris 1879 baserat på förstudier från Rotterdam) synes Skånberg snarare, till viss del, ha influerats av Manet. Kompositionen präglas av konstnärens lösgjorda nya krafter i sin koloristiska syn. Viggo Loos skriver, om dessa motiv, hur "hans touche fångar mer frigjord färgstämningen och lufttonerna".

Helhetsintrycket i målningen präglas av de mättade dunstfyllda skyar som sveper ner över det grönskiftande vattnets förbiilande reflexer och bildar en effektfull bakgrund mot vilken konstnären kan spela ut delar av sitt koloristiska register.

Röda hustak mot horisonten i bakgrunden ges genklang i bojar, figurer (där en subtil accent utgörs av en roddares halsduk), fartygsventilers innandömen samt de svarta fartygsskrovens mönjefärg vilken markerar vattenlinjen. Tung svart rök bolmar ur fartygens skorstenar och kontrasterar effektfullt mot den ljusare himlen, ömsom svarta och ömsom vita skorstenar, fartygsventiler samt riggar samspelar med skarpt färgade flaggor och vimplar för att skapa en ögonblicksbild av den mångfacetterade brokighet som omgärdade den visuella upplevelsen av en livlig hamn i Holland vid den här tiden.

Loos, återigen, skriver: "I motivens modernitet och färgklang ligger det avancerade hos Skånberg under den här avhandlade perioden. Bräschen hade öppnats under franskt inflytande, och nya syner anades av den målare i vårt sjuttiotal, som Fritz Thaulow med riktig intuition kallade 'färgmänniskan' ".