Redan i sin ungdom, år 1873, hade Hill avbildat ett upprört hav med dyningar i "Marin" (olja på duk uppklistrad på papp, 20 x 35 cm, privat ägo). Därefter skulle det dröja ett antal år innan Hill återkom till havet som en betydande huvudsaklig motivkrets. Detta skedde i augusti 1876 i den lilla badorten Luc-sur-Mer i Normandie. Detta var den enda gången under Hills sejourer i Frankrike som han sökte sig till denna typ av maritim kontext.

Sten Åke Nilsson har skrivit om hur denna vistelse i augusti 1876:

"avsatte en lång rad konstverk. Ännu under hösten och vintern i Paris bearbetade han sina upplevelser, och de speglas också många år efteråt i sjukdomsteckningarna. Här finns inte bara floder och vattenfall utan också hav och skepp som motiv".

I Nationalmuseums utställningskatalog "Carl Fredrik Hill" från 1999 fördjupar Nilsson resonemanget avseende "de stora vattnens" betydelse när det gäller teckningarna från "sjukdomsperioden":

"En gemensam nämnare för alla schizofrener tycks vara ett hot om översvämning och undergång, som de lever med. [...] Bland Hills teckningar finns åtskilliga 'vattenskap', teckningar av svarta virvlar och fallande kaskader. Hotbilden kan ha aktualiserats redan under augustidagarna i Luc-sur-Mer, då han arbetade på stranden, vänd mot det inströmmande vattnet. [...] Hill orienterar sig efterhand i allt vidare kretsar för att utveckla sitt tema. Han läser och inspireras av Figuiers 'Jorden före syndafloden' och av aktuella reseskildringar från Afrikas inre. Hotbilden återkommer i nya skepnader, men han försöker också hitta en väg till räddning undan det forsande vattnet. Bilderna handlar först och sist om människans möjligheter att överleva".

Nilssons resonemang, i synnerhet den avslutande delen, har stor betydelse för tolkningen av föreliggande teckning. Den speglande reservoaren mellan två ökenklippor framstår nämligen allt annat än hotfull. Vad som möter betraktaren är snarare närmast en hoppingivande stillhet.

Nils Lindhagen talar i "Hill tecknar. Pejlingar i C F Hills sjukdomsvärld" från 1988 om hur:

"Hills tidigare landskap domineras av den vilda nordiska naturen, en tummelplats för naturmakternas kamp som motsvarar den ångestfyllda konfrontationen mellan stridande makter i hans inre. När denna aktivitet med åren börjar mattas, blir det plats för mildare ideal, för drömmen om paradiset där all mänsklig oro och sorg är försvunnen.

Alla dessa tendenser kan sammanföras under rubriken 'orientalismen' i Hills senare sjukdomsperiod. Och i sin förmåga att skapa en sådan atmosfär av orient visar han sin högt uppdrivna koloristiska sensibilitet i sammanställningar av de varma jordfärgernas skala från ockra och rödbrunt till purpur mot violett".

Om vi med stöd av koloriten samt utförandet placerar föreliggande teckning under denna "senare sjukdomsperiods 'orientalism' " öppnar sig en möjlig tolkning att Hill i den stilla reservoarens vatten snarare än oro och olust fann frid och frälsning.

Starka beröringspunkter finns mellan teckningen i fråga och "Ett sund öppnar sig mellan ökenklippor" (färgkrita, 17,5 x 21,5 cm, Nationalmuseum), avbildad i färg i Nils Lindhagens "Carl Fredrik Hill. Sjukdomsårens konst", 1976 om vilken Erik Blomberg skrev i "Carl Fredrik Hill. Hans friska och sjuka konst", 1949:

"Han kan få två bruna klippor att spegla sig i vattnet som om de vaktade ett sund till Lycksalighetens ö. Det är förtätningen av skilda naturintryck till en uttrycksfull helhet, som gör hans verkningsmedel så nära befryndade med den moderna konstens".