Detta snövita samt karga vinterlandskap är obefolkat så när som på en samling svarta fåglar vilka känns igen från teckningar som "Vinter" (kat nr 194).

Vi som betraktare befinner oss i ett minst sagt prekärt samt utsatt läge. Kompositionens djärvt beskurna landskapsutsnitt med hög horisont frammanar en känsla av att åskådaren befinner sig mitt i det våldsamt framrusande vattnet. Som om detta inte vore illa nog förefaller även bägge flodbäddarna befinna sig utom räckhåll.

I Nationalmuseums utställningskatalog "Carl Fredrik Hill" från 1999 fördjupar Sten Åke Nilsson resonemanget avseende "de stora vattnens" betydelse när det gäller teckningarna från "sjukdomsperioden":

"En gemensam nämnare för alla schizofrener tycks vara ett hot om översvämning och undergång, som de lever med. [...] Bland Hills teckningar finns åtskilliga 'vattenskap', teckningar av svarta virvlar och fallande kaskader. Hotbilden kan ha aktualiserats redan under augustidagarna i Luc-sur-Mer, då han arbetade på stranden, vänd mot det inströmmande vattnet. [...] Hill orienterar sig efterhand i allt vidare kretsar för att utveckla sitt tema. Han läser och inspireras av Figuiers 'Jorden före syndafloden' och av aktuella reseskildringar från Afrikas inre. Hotbilden återkommer i nya skepnader, men han försöker också hitta en väg till räddning undan det forsande vattnet. Bilderna handlar först och sist om människans möjligheter att överleva".

Om flodkröken i föreliggande teckning kan anses vara en gentagelse av de berömda oljemålningarna, kända under samlingsbegreppet "Trädet och flodkröken", från Bois-le-Roi år 1877 är väl näst intill omöjligt att föra i bevis. En intressant iakttagelse kan emellertid göras utifrån motivet ifråga samt övriga teckningar ur Jackie Neumans samling vilka avbildar vattenfall eller framrusande floder: vattnet strömmar i princip alltid från höger till vänster....