Gunnar Hjorthén 760.

Inge Schiöler föddes i Strömstad och växte upp i en intellektuell miljö, där mamman var pianolärarinna och pappan bland annat försörjde sig som barnboksförfattare. När Schiöler var 15 år gammal skildes föräldrarna. Han och modern kunde inte längre bo kvar i det vackra, gula huset med den stora trädgården som varit Schiölers trygghet under barndomen och hans tonår kom i stor utsträckning att präglas av ekonomiska umbäranden.

Sin konstnärliga skolning fick Schiöler först vid Slöjdföreningens skola, innan han i slutet av 20-talet anslöt till elevkretsen kring Tor Bjurström på Valands. Av ekonomiska skäl var han flera gånger nära att ge upp måleriet, men tack vare en generös släkting kunde han 1930 resa utomlands, bland annat till Frankrike och Spanien. Resorna fick stor betydelse för hans vilja att hålla fast vid konsten. Vid återkomsten till Sverige 1931 hyrde han en ateljé på Urvädersgränd i Stockholm. I samma hus fanns Sven X-et Erixson och snart kom Schiöler att införlivas i dennes vänkrets av målare och författare. En annan viktig person för Schiöler var Svensk-franska konstgalleriets ägare Gösta Olson, som på olika sätt stöttade honom. Efter ett par lyckliga och produktiva år i huvudstaden kom så det hastiga insjuknandet i schizofreni 1933. Schiöler tvingades lämna Stockholm (vilket X-et förevigat i sin rörande målning Inge har rest) för att de påföljande 27 åren vårdas på St Jörgens mentalsjukhus utanför Göteborg.

Under de första 10 åren på sjukhuset målade Schiöler ytterst sporadiskt och nästan uteslutande i andra material än olja. Efter 1942 ökade hans produktion markant och han var periodvis tillräckligt frisk för att beviljas permissioner för att kunna måla även utanför sjukhusområdet. Detta gjorde han företrädesvis i den bohuslänska skärgården och i synnerhet på Sydkoster, där hans familj 1957 skaffat honom ett sommarhus.

I slutet av 1950-talet förbättrades Schiölers tillstånd avsevärt tack vare ny medicin och 1960 skrevs han definitivt ut från sjukhuset. Efter det blommade hans konst upp med ny kraft. Det var som om han måste ta igen alla de förlorade åren, och det gjorde han med en sällsynt energi och intensitet. Färgen som han lade på i tjocka sjok nästan bländar i sin lyskraft och motiven är nästan uteslutande hämtade från Kosteröarna, där han hade sin själ och sitt hjärta. Vid denna tid försvann figurerna nästan helt ur Schiölers konst, medan de expressiva, färgsprakande landskapen tog allt större utrymme.

Inge Schiölers Lila landskap är målat i en förhållandevis dov och mörk färgskala, där de växelvis samstämda och kontrasterande nyanserna hakar i och överlappar varandra som trådarna i en ryamatta. Horisonten är hög och förgrundens mark övergår nästan omärkligt i bergssluttningens täta växtlighet. Hela bildytan har en utpräglad textur, som förstärker associationen till någonting textilt; man får nästan känslan av att betrakta en bildväv snarare än en oljemålning på duk.