Linn Fernström

Linn Fernström är en kontrasternas konstnär. Ytterligheter får plats i hennes ofta stora dukar; det vackra möter det groteska, det idylliska krockar med det skrämmande, det skira blandas med det kraftfulla och det stora samspelar med det lilla. Kanske är det helt enkelt så att Linn Fernström är konstnären som målar Livet. Utan att värdera de ingredienser som fyller våra dagar och år med händelser och intryck på någon inbördes skala, låter Linn Fernström dessa figurera om vartannat och hand i hand samspela på en av konstnären given plats. Linn Fernström är en dirigent som med järnhand styr en experimentell orkester. Låter det som en paradox? Ja kanske, men just däri ligger hennes styrka och särart.

Från det tidigare måleriet där ytterligheterna slungades ut från dukarna, har de senare årens mognad övergått i ett subtilt, om än lika kraftfullt, uttryck. Färgskalan har blivit något svalare och konstnären ställer raffinerat lite högre krav på oss betraktare. I denna mäktiga komposition vilar Linn Fernström på en konsthistorisk grund där hennes sätt att betrakta världen kan jämföras med naivisternas omedelbarhet. Där finns en tydlig lyhördhet för detaljer och Linn Fernström besitter som sina föregångare en förmåga att skapa magi ur det vardagliga. Likt barnets okonstlade sätt att uppleva sin omvärld låter konstnären livets märkvärdigheter generera drömmar och fantasier i en alldeles igenkännbar miljö. Nog känner vi också igen konstnären själv, där hon i förgrunden står och håller något i famnen – en dröm? Ett minne? En förhoppning?

Linn Fernström intar en särställning i den svenska samtidskonsten. Envis och enträgen och fullkomligt ointresserad av trender har hon skapat sig en egen plattform. Auktionens verk innehåller alla de teman som är så betydelsefulla och återkommande i Linn Fernströms måleri, som hon själv, barnet, nymfparakiter och schimpanser. "Eternity-Evigheten" är viktigt verk i konstnärens produktion.

Vid födseln väcks barnets seende ögonblickligen. Av alla sinnesförnimmelser som ska drabba barnet under dess liv är seendet det mest efterhängsna. När blicken tänds släcks ron. Hunger kan stillas, tystnad kan uppsökas, men seendet… Aldrig mer skall ögat finna ro, inte ens i sömnen sover seendet. Endast döden bryter blickens boja.
Allt fagert tal om ögats skönhetstörst (som om den törsten gick att släcka) och all svärmisk trängtan efter att vila ögonen på något rofyllt och vackert (som om någon ro fanns att finna i det vackra), allt detta är den vettskrämda människans fåfänga omskrivningar för att rädda sig undan den livslånga prövningen, smärtan, vetenskapen om ögats diktatur. Livegenskapen, oket, tröstlösheten inför tvånget att ögat utan avbrott måste dricka det sedda. Dricka, svälja eller annars drunkna i den flod, den oändliga ocean av ögonretningar som stormar mot ögats sensibla välvda skyddsvall i vart ögonblick. Endast det ofödda barnet i sin fördämning undkom översvämningen, men det var bara för en tid, snart brast allt…
Under tyngden, under det brutala trycket av det sedda förångas synintrycket och kondenseras till destillat och dagg, varav det mesta utfaller som ren, naturlig bildkonst – på detta känner man igen konstnären.

Dan Wolgers har skrivit vackert om Fernströms konstnärskap: "Ögonen sägs vara själens spegel men de är själens fångvaktare. Försök rym från seendet, från fängelseögonhålan, den som kan! Linn Fernström har särdeles samvetsgranna vaktkonstaplar i ögonhålorna, hon hålls fången i syncellen, rent straffarbete väntar henne livet ut. Karaktärer av färger och former skall komma att förångas och destillerad på väggarna i hennes väldiga ateljé. Varsomhelst och överallt i målningarna finner man spåren av den ständiga striden och umbärandet där; kaskader av avknipsade huvuden och blomknoppar, äntligt förlösta från seendet, losslitna trådar, fibrer, hud och nerver från allt levande och allt som gått under ute på synfältet, kroppar svävande likt droppar, som tårar, tyngdlösa tårar i oviss rymd och atmosfär, vilande djur, växter och människor härs och tvärs som i Eden, likväl slutligen utmattade till döds av plikten att se, se – förförda, förstörda, förgjorda. Levande och dräpta störtade om vartannat, spillror av det som hade kunnat vara om ögat inte varit ett rykande slukhål i vars djup blickens fria vilja för lång tid sedan försvunnit för att aldrig återses, spillror och överlevor avlagrade som skimrande bråte över vidden där Fernström gör försök på försök att teckna synranden så att himlavalvet, om möjligt, någon gång, måtte sluta mörkret barmhärtigt över skådeplatsen dit figuranter, medbetraktare och hon själv förs, om och om igen, till den eviga malströmmen av syner för att betrakta, betraktas och slaktas."