Elsa Beskows tidlösa saga på rim har i över 85 års tid trollbundit generationer av barn. Verssagan där barnen (eller de vuxna…) själva får fylla i rimmen på varje sida är onekligen en omistlig del av svenskt kulturarv, sett till såväl konst som litteratur.

De totalt 25 illustrationerna är friare hållna än i flertalet av Beskows övriga sagor. Expertis på Beskows konstnärskap har framhållit att ”Hattstugan” kom ut samma år som Stockholmsutställningen, år 1930, och att Beskow förmodligen i sina stiliserade och förenklade illustrationer låtit sig påverkas av modernismens intåg i svensk konst.

Tveklöst framstår att Beskow i denna klassiska bok, vilken utspelar sig i ett ljust öppet sjölandskap, ytterligare förnyat sin berättarstil. Som Barbro Schaffer skriver i Nationalmuseums utställningskatalog från 2002:

”Hon har övergivit bokuppslaget som en sluten tavla med markerade bildramar. Bilderna är i stället frilagda över sidorna. Hon har också fjärmat sig från detaljrealismen, möjligen för att mildra det skrämmande i sagan”.

Visst innehåller sagan (som alla bra sagor…) skrämmande inslag med eldsvådor och annat. Dock, som alltid:

”Så slutar sagan bra på alla sätt:
På sotarbyxor gjorde mamma tvätt.
Och barnen, det var klart, fick riset smaka,
men efteråt så fick de honungs…”