Elis Eriksson var brorson till bildhuggaren Christian Eriksson och etablerade sig under 1950-talet som framgångsrik skulptör med flera offentliga uppdrag. I slutet av decenniet övergick han till ett friare skapande, där exempelvis reliefer och collage i material som papper och plywood ingick. Eriksson började arbeta gränsöverskridande mellan olika konstformer och deltog under 1960-talet i konstnärliga manifestationer där poesi, litteratur och bildkonst tilläts sammansmälta. Ord, stavade och komponerade på hans eget sätt, fick nu allt större betydelse i hans konstnärskap. De smög sig in i hans bildvärld och han började även ägna sig åt att skriva. 1965 skapade han med utställningen ”Indianer å en kåvbåj, om Pavan” på Galleri Burén vad som brukar betraktas som den första stora galleriinstallationen i Sverige.

Från och med 1970-talet blev Erikssons politiska engagemang allt tydligare, såväl i hans litterära produktion som i hans bildskapande. Inspiration fann han i dagstidningarnas och TV:s nyhetsrapportering. Han började också problematisera själva konstbegreppet. Erikssons starka engagemang i samhällsfrågorna är omisskännligt och har påverkat många andra konstnärer i såväl hans egen som senare generationer.