Anna Petrus

Björk, Christian, Näfveqvarns bruk: konstnärer och arkitekter till industrin, Orosdi-Back, Stockholm, 2013, sid 93.

Anna Petrus var skulptör, industridesigner och formgivare, verksam i början av förra sekelskiftet. Under de senaste åren har hon blivit återupptäckt och hennes skulpturer är idag eftertraktade, men under en stor del av 1900-talet var hennes arbete i det närmaste bortglömt. Hon föddes som Anna Petersson, dotter till en medicinprofessor och en grevinna, och tog sig efternamnet när hon utbildade sig på Konsthögskolan. Hon ärvde en mindre förmögenhet vid 11 års ålder då hennes mamma dog, vilket möjliggjorde att hon tidigt kunde utbilda sig i London och resa till Italien och Frankrike. Anna Petrus stora internationella genombrott kom med världsutställningen i Paris 1925, där hon visade upp föremål i tenn och gjutjärn, i Swedish Grace-stil. Tenn var vid den tiden ett material som ansågs omodernt, men dess popularitet ökade i takt med att formgivare som Anna Petrus kunde se dess fördelar. 1924, påbörjade hon ett samarbete med det då nyetablerade Firma Svenskt Tenn. Lejonet kom att bli ett återkommande motiv i Anna Petrus produktion, både som skulpturer och som stiliserade dekorer.