Ivarson var en oerhört hårt arbetande konstnär, kanske den av de så kallade göteborgskoloristerna som mest metodiskt och noggrant omarbetade och omprövade sin konst. Ivarson lämnade få upplysningar om sin konst och sitt sätt att arbeta men klart är att han ständigt förändrade sina målningar. Den ständigt pågående arbetsprocessen och den måleriska strävan resulterar i ett starkt expressionistiskt måleri som skiljer sig drastiskt från valandskamraternas och den svenska 30-talskonsten över lag. Ivarson besatt ett alldeles unikt målarsinne. Hans dukar är utåtriktade och uppfodrande i sitt anslag. Talande är citatet som Arne Stubelius, Ivarsons mentor, ofta nämnde;
”Ja nu är den kanske vacker, men det är inte det den ska vara. Nu ska jag grisa ner den ett slag. Den ska ner först – ända ner i helvetet-innan den kommer upp igen. Annars står den sig inte.”

Under de inledande åren på 1930-talet huserade Ivan Ivarson under vintrarna i centrala Göteborg. Han målade bl a från ateljé i Skeppbrohuset, i Herziahuset och Rialto och många av hans härligt skarpt koloristiska stadsvyer tillkom under denna period.