Föreliggande målning ingår i en tradition under 1800-talets andra hälft där framstående konstnärer som sir Lawrence Alma-Tadema och Lord Leighton blickade tillbaka till antiken. Motiven passade dåtidens smak samt verkade som utmärkta blickfång i rikt inredda burgna interiörer. Vid en närmare granskning av motiven kunde emellertid en annan djupare tolkning göras. Konsthistorikern Robyn Asleson, till exempel, menar att när Lord Leighton skildrade antikens hjältinnor undersökte han också kvinnors potentiella makt och hur könsrollerna, bortom de gränser som var acceptabla i den egna samtiden, kunde gestaltas.

Detta kunde även gälla för Julius Kronbergs magnifika kompositioner från den här tiden. Tomas Björk skriver följande om "Hypatia" i sin bok "Julius Kronberg. Måleriets triumfator" från 2016:

"Bland de många kvinnliga gestalter, som befolkar 1800-talets måleri, märks Hypatia. Hon var en kvinnlig nyplatonsk matematiker, verksam på 400-talet e.Kr. i Alexandria, men också känd för sin stora skönhet. Under ett upplopp, anstiftat av patriarken Kyrillos, dödades hon av de kristna. Hypatias öde skildrades 1853 i en uppmärksammad roman av Charles Kingsley. Hon kom även att inspirera Alfred Seifert, en tjeckisk målare berömd för sina porträtt av vackra kvinnor, till en i tiden beundrad målning.

Även Kronberg fängslades av Hypatias öde och har i en målning från 1889 kombinerat historiska fakta om matematikern med intryck från Kingsleys roman. Hypatia sitter i en arkad, klädd i en antikiserande dräkt och med en gåtfull, intensiv blick riktad åt sidan, ut ur bildrummet. I ena handen håller hon en rulle av pergament, ett attribut för hennes lärdom. I bakgrunden syns ett landskap av sydländsk karaktär. En tempelportal är ett tecken för antiken men kan också tolkas som en referens till Hypatias upphöjda ställning i samhället.

Målningen hade beställts av Fredrik Bünsow. Denne, som var verksam inom den blomstrande trävaruindustrin, var en av tidens rikaste män. I dag är han mest ihågkommen för att han lät Kronbergs vän Isak Gustaf Clason rita ett av de praktfullaste husen på Strandvägen i Stockholm. Bünsow, son till en porträttmålare, hade redan i tidig ålder visat intresse för konst. Till Clason meddelade han en gång att han önskade 'ha en tafla i sin salong'. Den skulle bli en pedang till en målning av Nathaniel Sichel, som föreställde en 'grekisk ung kvinna med mörk hy, hvitklädd med charlakansrött draperi'. Den nya målningen borde samverka med den redan befintliga. Därför skulle den skildra en 'framstående qvinna från äldre tider' och vara målad i 'kraftiga färger på ljus botten'. Som förslag framförde Bünsow Opasia eller Hypatia.

Med tiden uppstod ett nätverk kring Julius Kronberg. Medlemmarna bevakade och beundrade varandras beställningar från konstnären. Redan under arbetet på 'Hypatia' besökte kungen Kronbergs ateljé för att inspektera det nya verket. När målningen var färdig skrev Blanche Dickson, som också ingick i nätverket och beundrade Kronbergs konst, till konstnären. Hon erkände att hon var avundsjuk på Bünsow för 'den sköna Hypatia', som hon just sett som reproduktion. Hon var övertygad om att 'den måste i färger framstå dubbelt skön och tjusande'.

Kronbergs 'Hypatia' kan ha väckt en rad olikartade reaktioner hos tidens betraktare. Både Fredrik Bünsow och Blanche Dickson tycks främst ha upplevt målningen som en skildring av kvinnlig skönhet. Kanske tolkade de den också som ett tecken för kvinnlig begåvning och frigörelse. Några år tidigare, 1884, hade Sofia Kovalevskaja utsetts till professor i matematik vid Stockholms högskola. Utnämningen var omstridd och ett försök att välja in Kovalevskaja i Vetenskapsakademin stoppades".