"Morgonstämning" är ett koloristiskt mästerverk av "blåmålaren" Eugène Jansson vilken alltjämt framstår som ett säreget unikum i den internationella konsthistorien. Konstnärens skildringar av ett Stockholm på gränsen till en tilltagande modernitet i blåskimrande grynings- och skymningsmotiv har väckt stor uppmärksamhet världen över.
Omkring sekelskiftet 1900 excellerar Eugène Jansson inom disciplinen med ett antal stämningsfulla målningar med motiv från Stockholm. Motiven kan ses som utflöden ur den dåtida konstnärsvärldens allmänna fin de siècle-melankoli även om Jansson, mer än andra svenska konstnärer, lyckas balansera den inneboende melankolin med ett väl avvägt valörmåleri vilket fångar ljusets spel över omgivningen.
I katalognumret har konstnären skildrat en öde vy över Riddarfjärden från Mariaberget på Södermalm. Gryningsljuset bryter fram över staden och tränger successivt undan skuggorna och mörkret, en ny dag randas. Jansson demonstrerar här dels hur han griper sig an gryningsmotiv med samma mästerlighet som, de mer förekommande, aftonmotiven och kvällsskildringarna samt dels hur hans säregna koloristiska måleri är minst lika pregnant i en återhållen färgskala som i det mer vanligt förekommande blåstämda oljemåleriet.

Förste intendenten på Waldemarsudde, Göran Söderlund har skrivit följande om Janssons måleri vid sekelskiftet 1900:
"Åren kring 1900 var en intressant brytningstid i Stockholms historia då stadens identitet blev allt mer mångfacetterad. [...] Stockholm var en stad i förvandling, märkbart påverkad av den framväxande industrialismen. [...] Det krävdes en djup insikt och kunskap i förhållande till motivet för att varje målning skulle kunna leva sitt eget liv och samtidigt avspegla konstnärens livssituation, hans plats i världen. Här står Eugène Jansson ensam och stark, han kände sitt Stockholm sedan barnsben, det var här han hörde hemma. Varje bild av staden berättar sin egen historia vare sig det handlar om de trånga gränderna, det stora panoramat eller ett utkantsmotiv. [...] Genom Janssons målaröga fick staden en poetisk laddning som var helt unik bland sekelskiftesmålarna, mycket beroende på att han valde skymningen, gryningen och natten för att skildra staden. För att åstadkomma sin personliga syntes och sin egen visionära bild av staden löste han upp formen och lät färgerna tala sitt eget språk".