Helene Billgrens första stora retrospektiv gjorde hon 1999 på Färgfabriken i Stockholm och ytterligare en på Borås konstmuseum 2012. Nu är hon aktuell med en stor utställning med verk från hela sin karriär på Liljevalchs Konsthall i Stockholm. "Faran är över" är titeln på utställningen som pågår 11 oktober–8 december 2019.
Jessica Kempe recenserade utställningen i Dagens Nyheter och skrev då följande rader om Billgrens personliga och lysande måleri:
” Det är i Liljevalchs tre, teatralt belysta mittensalar som måleriet utspelar sig. På knappt meterstora pannåer, hängda i långa rader bildar de en slags expedition. En visuell följetong. Jag följer den med stigande fascination och många frågor.
Vad består Helen Billgrens hisnande måleri av? Varför blir det så bra? När blir det inte lika bra? Och vad hände med bilden av flickan – hos Helene Billgren alltid förbunden med djuret, i synnerhet med hästen.
Jo, flickgestalten är kvar i måleriet. Det är hon som guidar rakt ut mot månglagrat skimrande berg, gudomliga ljusskyar, mörka dalar, svepande färgvirvlar och stadshägringar. Hon syns nästan alltid bakifrån. Ofta i målningens nedre kant, som stod hon på tröskeln till äventyret. Ibland figurerar hon i landskapets mitt med färg upp till knäna. Det händer att hon gör sällskap med andra hästflickor.
Vad gör hon där? Hon tycks vara på besök i konsten. En vägvisare som betraktar det som betraktaren betraktar. Och samtidigt en visuell hjälpbild som ger kvinnan frihet och tillåtelse att stuva om i det romantiska landskapsmåleriet – mannens kanske heligaste uttrycksform.
För visst är Helene Billgrens flicka också en yngre syster till konstnären Caspar David Friedrichs manliga vandrare som ensam skådar ut över en önsketänkt ointaglig natur.
Men när flickan i målningen ”Dirdleland” pryder naturen med en rosett, står hon även i förbindelse med andra bortvända kvinnogestalter i Dick Bengtssons, Karin Mamma Anderssons och Ernst Billgrens konst. Och nog är Helene Billgrens flicka även en andlig släkting till Rita Lundqvists flickprästinnor som på sina utflykter tycks stå i förbund med naturens hemligheter.
[…]
Kanske är det just kombinationen av abstrakt, konkret och föreställande måleri som får Helene Billgrens bildvärld att svindla. Genom de tunna ytskikten, ibland lent skrubbade, lyser grunden igenom. Under och bakom väntar alltid något nytt – eller igenkänt.

Det är ett mixat samtidsmåleri utan egentligt namn som länge utvecklats av de konstnärer som nämnts här, men också av namn som Peter Doig, Jarl Ingvarsson och Andreas Eriksson. I den här traditionen har Helene Billgren funnit sin alldeles egna, unika fåra.”
Dagens Nyheter 2019-10-19