Cecilia Edefalks konst handlar alltid om förhållandet mellan fotografi, måleri och betraktandets existentiella kvaliteter. Det pendlar mellan porträtt och spegelbild, arketyp och ikon, mellan original och kopia. Motivet repeteras för att ge bilden större genomslagskraft och understryka målningarnas särdrag. ”Venus II” har således flera systermålningar. Ingen av bilderna är den första eller den sista i serien utan de bildar tillsammans en helhet som är typisk för Edefalks sätt att arbeta.
Upprepning av samma motiv är inget nytt i konsten. Tvärtom, i västerländsk konsthistoria går repetitionen, respekten för en förlaga, otaliga generationer tillbaka. Inte minst i de religiösa förebilderna. Denna sakrala känsla dyker upp även i Edefalks konstnärskap. Under 2000-talet intresserade hon sig för den antika kulturens formspråk. Edefalks serier är ofta knutna till populärkultur och här förhåller hon sig till konst och religion tusentals år tillbaka i tiden: Venus - en klassisk kvinnofigur vars siluett inspirerat konstnärer genom alla tider, från Botticelli till Man Ray, Matisse och Yves Klein.
Edefalks ljusa målningar leker med dagsljuset och betraktarens öga. Edefalk är skicklig på att använda sig av dukens struktur, i kombination med råa ytor lägger hon den ljusa färgen i tunna skikt som ger en lätthet och ett ljus till motiven samtidigt som dess färglöshet sätter fokus på måleriet.
Cecilia Edefalks svit av ljusa målningar med antika motiv har bland annat ställts ut på dåvarande Galleri Brändström & Stene i Stockholm, på Göteborgs konstmuseum samt Antikmuseet i Kiel med utställningen ”Cecilia Edefalk, in der Antikensammlung, der Kunsthalle zu Kiel”, 2007. Edefalks videoinstallation ”24-Hour Venus” (2009) visades i Medelhavsmuseets utställning ”Vita lögner” vintern 2011. Där var motivet fixerat och statiskt, en Venus-skulptur, medan ljuset rörde sig som levande penseldrag på filmduken, beroende på vilken tid på dygnet det var.