Mellan åren 1915-1918 utgör hemmet på Katarinavägen och utsikten därifrån en stor del av Sigrids Hjerténs motivvärld. Dit hade paret Hjertén/Grünewald flyttat, efter en kort sejour vid Kornhamnstorg, när de kommit tillbaka från Paris 1911. Hjertén tillbringade mycket tid hemma och maken var den som reste för att ordna utställningar för de hemkomna Matisse-eleverna. Förutom de många och kärleksfulla skildringarna av sonen Iván som Hjertén målar under dennes småbarnsår, tillkommer i hemmet och i ateljén under denna tid en rad kraftfulla och färgsprakande skildringar av staden utanför. Hon sökte ett eget måleriskt uttryck och hade under studietiden hos Matisse fått stöd i sin glädje för färgen och för friheten att fritt komponera utan krav på en akademisk hållning.
Utanför hemmets fönster växte den moderna staden fram. I Stockholms inlopp gick båttrafiken tät med både svenskt och utländskt flaggade fartyg och Stadsgårdskajen uppvisade ett oavbrutet myller av hamnarbetare som avlöste varandra, lyftkranar i ständig rörelse, godstrafik på järnvägen och vanliga människor som tog sig till och från sina bostäder på Södermalm.
Trots den faktiska skildringen av stadens händelser arrangerar Hjertén det hon vill avbilda och komponerar sina motiv såsom hon själv önskar. Precis som i porträtten av sonen placerar hon gärna objekten diagonalt eller perifert på duken. Detta skapar förskjutna vinklar och perspektiv som speciellt i målningarna med utsikt från Katarinavägen ger en hisnande känsla. Blå pråmar, som Hjertén målade 1915, är ett fint exempel på konstnärens djärvhet, både till färg och till komposition. I samband med den Baltiska utställningen 1914 skrev en samtida recensent så här: ”Det är från sina ateljéer högt ovanför Stadsgården som dessa målare sitta och se snett på det vackra Stockholm. Snedteckningarna spela tydligen ett stort konstnärligt syfte, men för övrigt synas mig dessa tavlor ha mycket stora förtjänster i färganslaget.”
Blå pråmar är ett glädjefyllt verk som knyter an till den starka expressionism som Hjertén med sitt måleri bottnade i. De klart lysande och blå fartygskropparna står i kontrast mot det guldglittrande vattnet utanför kajen. Stagen på pråmen som tränger sig in i bildytan i målningens nedre vänstra del genombryts av solens strålar och himlen vibrerar i en varm rosa nyans. Hjerténs verk från mitten av 1910-talet uppvisar en stark påverkan från fauvismen men bär också på ett arv från en folklig naivism hämtad från bondekulturens måleri och textilier. Hjertén var modig i sitt måleri, hon målade med korta och snabba penseldrag och i Blå pråmar visar hon på en säkerhet i sin måleriska styrka att exakt och precist skapa en vibrerande yta av färgfält och ljus.

Stämpelintygad a tergo av Rakel Grünewald.