”Det var därför helt naturligt, att han [Carl Wilhelm Carlberg], då den sjuttionioårige fadern 1775 drog sig tillbaka, av magistraten utsågs till dennes efterträdare såsom stadsarkitekt i Göteborg. Han hade då redan bakom sig ett så märkligt bygge som Partille slott vid Alingsåsvägen och ett så storstilat projekt (outfört) som allén över Åkareheden.”

Så skriver A. Baeckström i sin biografi om Carl Wilhelm Carlberg i Svenskt biografiskt lexikon. Det outförda projektet var det första förslaget till anläggandet av en allé i Göteborg, vars allér kommit att prägla Göteborgs stadsbild. Utformningen och tidpunkten för allén har hittills varit okänd. Upptäckten av den aktuella planritningen är således av stort arkitektoniskt- och stadshistoriskt intresse.

Carlbergs förslag till en allé 1772 var tänkt att uppföras vid Åkareheden i området som idag går under benämningen Stampen, ett primärområde inom stadsdelsnämndens Centrum. Stampens stadsdelsgräns är historiskt sett naturlig, såsom ett vattenomflutet område med Vallgraven i väster, Fattighusån i söder, Mölndalsån i öster och vassen mot Göta älv i norr. Området tillhörde ursprungligen de så kallade donationsjordarna och var en del av Göteborgs stad redan från början. På den tiden kallades området för Åkareheden på grund av att skjuts- och åkeriverksamheter tidigt hade sina verksamheter förlagd utanför Drottningporten på Stampen. Det blev också ett av de först områden utanför stadsmurarna där industrier och institutioner anlades. En slags östlig och landanknuten motsvarighet till Masthugget med sina hamnar. Den 7 oktober 1641 invigdes den kanal från Mölndalsån till Vallgraven som senare kom att kallas Fattighusån. Utefter Stora landsvägen (dagens Stampgatan) uppstod en bebyggelse av enkla trähus, där staten arrenderade ut mark till små landerier och plantager. Namnet Stampen kommer av den oljestamp, som kvarnbyggaren och stadsbyggmästaren Jacob Feigel 1715 anlade. Efterhand kom namnet att gälla hela trakten runt Fattighuset, där även brännvinsbränneri, barnhus, spinnhus, Mariakyrkan (färdigbyggd 1815) och Äldre begravningsplatsen (Stampkyrkogården),

Drottningporten var en av tre portar vilka utgjorde infarten till fästningsstaden Göteborg. De övriga två var Kungsporten och Karlsporten. Drottningporten uppfördes 1669 och var belägen mellan bastionerna Johannes Rex och Carolus Rex. När Göteborgs befästningar revs i början av 1800-talet låg området i utkanten av staden. Karlsporten revs 1821, Drottningporten 1826 och Kungsporten) 1838. Det blev Carlberg som 1807 fick författa dels en plankarta och dessein till raseringen av fästningsverken samt nya anläggningar på dessas gamla platser, dels ett kontrakt mellan kronan och staden angående denna rasering. Carlberg framlade genom sin raseringskarta uppslag och problem för decennier (t. ex. den stora fyraradiga allén). Mindre stadsplaneuppgifter hade han tidigare löst vid anläggandet av den gamla treradiga allén.

Göteborgs först anlagda allé var Nya Allén, idag kallad Gamla Allén, en drygt 500 meter lång allégata längs med Södra Vägen i stadsdelen Heden. Tanken att det skulle finnas en allégata vid Heden "till stadens prydnad och inwånarnas mera nöje vid promenader" fanns redan 1787 och utfördes året därpå, men den befintliga allén planterades först under 1820-talet. Männen bakom alléns uppkomst var assessor Fredrik Georg Kall (1745-1825) och Göteborgs borgmästare Daniel Pettersson (1720-1802).

Nya Allén är en cirka 1 830 meter lång gata i centrala Göteborg som genomkorsar stadsdelarna Haga, Pustervik, Vasastaden, Lorensberg och Heden. Drivande kraft och störste förespråkare för Nya Alléns tillkomst var Olof Wijk d. ä. (1786-1856) men även Carl Wilhelm Carlberg anses ha ivrat för förslaget. I vallraseringskontraktet av den 11 december 1807 fastslås att en allé med 3 000 alnars längd (cirka 1 800 meter) skulle anläggas. 1823-24 var utstakningen av allén klar och 1400 träd (almar) planterades. Från början fanns det en tredje rad med träd, mitt emellan de nuvarande träden.

Carl Wilhelm Carlberg, känd som »vår siste Tessinare», var Göteborgs 1:a stadsarkitekt. Han var son till fortifikationsofficeren och arkitekten Bengt Wilhelm Carlberg (1696-1778), stadsingenjör i Göteborg 1727-1775. Hans farbror Johan Eberhard Carlberg var under åren 1717–27 Göteborgs första stadsingenjör och därefter stadsarkitekt i Stockholm under 45 år. Carl Wilhelm Carlbergs assisterade sin far i att rita och skriva rent kartor och handlingar. Hans första helt självständiga arbete anses vara "en durchsigtig port på nya bryggan (bron) över järnvågskanalen", nuvarande Brunnsparken. Carlberg blev stadsarkitekt och ingenjör i Göteborg den 12 maj 1775 och därmed den förste innehavaren av stadsarkitekttjänsten i Göteborg. Den 7 maj 1776 utsågs Carlberg till ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. Då Jonas Alströmer planerade en längre resa i Europa 1776 med nationalekonomiskt syfte, valde han Carlberg som tecknare och följeslagare på resan. Carlberg hade då redan bakom sig ett så märkligt bygge som Partille slott. Intrycken under resan blev av grundläggande betydelse för hela hans följande livsgärning. Han återkom till Göteborg först i januari 1782.

I egenskap av stadsarkitekt ritade Carl Wilhelm Carlberg bland annat Göteborgs tredje domkyrka, Maria kyrkan, Tyghuset, Borgarskapets kasern för Garnisionsregementet, påbyggande på Landshövdingeresidenset, gårdsbyggnaderna vid Göteborgs rådhus och typritningar för stenhus i två våningar för hantverkare. Bland hans privata uppdrag märks Partille herrgård, Gunnebo slott, Villa Ellesbo, Lunnagården, Ahlberska huset och Chalmerska huset, hans kanske viktigaste verk. Han ritade även en rad privathus längs Södra Hamngatan.

Francisco de Miranda träffade under sitt besök i Sverige Carlberg på Gunnebo slott dem 30 november 1787 och skriver om sitt intryck av arkitekten:

”Jag fann hans och min uppfattning stämde överens såtillvida, att Palladio är den förnämste bland de moderna arkitekterna, att hans främsta verk är rotundan i Capra, att Borromini är den sämste etc. Han förefaller mig vara en synnerligen intelligent man med gott omdöme.”