Örjan Kristenson arbetade under lång tid som kopist åt Christer Strömholm. Han beskriver dessa år och sin egen fotografiska utveckling med följande ord:
"Att arbeta med Christer Strömholms bilder var en omtumlande resa för mig – för att inte säga livsavgörande.
Jo, jag vet. Jag är inte ensam, många fotografer kan säga samma sak.
Christer var en av de mest inflytelserika fotograferna i sin generation – i den fotografiska historien.

Vi arbetade tillsammans i femton år, jag började som retuschör och fick senare förtroendet att printa hans bilder. Först på försök, sedan på fullt allvar; avgörandet kom via en konsumkasse med en av de ”Röda Pärmarna” som innehåll.
–Vi sticker till Frankrike nu, när jag är tillbaka vill jag se några bilder!
Sa Christer och drog iväg med Inga-Lill.
Livrädd och skakande stod jag kvar vid trottoaren när den vita Golfen drog iväg söderut.
De ”Röda Pärmarna” innehåller bildskatterna, de negativ som är utvalda, oersättliga och Christers arv till den fotografiska historien.
Överlämnade i en plastkasse, som vore de köttbullar och potatis från en dagligvaruhandel.

Meter efter meter med pärmar, tusental efter tusental av tagna och framkallade negativ, ibland kondenserade till de ”Röda pärmarna”
I detta sammelsurium av bilder fick jag se hur Christer närmade sig sina motiv, genom kontaktkartorna. Steg för steg målades bilden upp för mig hur han använde sitt öga, sin kamera.
En metodik han kallade ”Att säkerställa negativet”

Rädslan förbyttes snabbt till ett glupande intresse att lära mig mer, tränga in i de tankegångar som födde hans bilder, finna ett eget sätt att tolka hans verk genom mitt temperament.

Under mer än två år sov jag på en madrass i mörkrummet på Ploggatan 1 i Stockholm medan vi jobbade med boken ”Konsten att vara där” Senare bodde och arbetade vi i Höganäs tillsammans.

Förtroendet och vänskapen växte tills jag fick ansvaret att
utforma hans bilder efter mina egna intentioner: Att gå upp i format, använda olika fotografiska papper och framkallare för att understryka min tolkning av hans verk. I arbetet ingick också att kurera utställningar, hålla kontakt med samlare och utbilda assistenter.
Som tack för hjälpen överlämnade Christer sin Hasselbladsmedalj offentligen till mig.
En gest som var ganska överväldigade.

Mina egna bilder är väsentligt annorlunda.
Christer tyckte inte om epigoner, det gällde att hålla sig undan döda hundar, fattiga barn och allt som närmade sig hans egen fotografi.
Som pedagog hade han istället förmågan att locka fram personligheten bakom fotografen, säga ”Det här du, fortsätt på den linjen!”
Ett uttalande jag fortfarande slåss med…"