De konsthistoriska tillbakablickarna går som en röd tråd genom konstnären Helene Schjerfbecks produktion. Tidigt skickades hon på uppdrag av Konstföreningen, nuvarande Ateneum, till bl.a. St Petersburg och Wien för att kopiera de stora mästarna. Dessa teckningar och målningar användes sedan i sin tur i undervisningen som modeller för de studerande. Det var vid sidan av detta som de djärva formexperimenten växte fram och lades åt sidan för att under de senare åren i Finland plockas fram igen då såväl konstnären som tiden var mer mogen för dem.

År 1902 flyttade konstnären till Hyvinge för att ta hand om sin åldrande mamma. Hon fann modellerna till sitt måleri i sin omedelbar närhet. Det vardagliga livet hamnade i fokus för hennes måleri. Det är vedhuggare, arbeterskor och barn till grannar som avporträtteras och det som vi känner som det typiskt ”Schjerfbeckska” blir allt tydligare då isoleringen från omvärlden också tilltog. Det stora intresset för de gamla mästarna, främst renässansens Cimabue och Fra Angelico samt den något senare El Greco, kom att under denna del av konstnärskapet spela en allt större del i hennes produktion.

1920-talet kom att bli Schjerfbecks mest produktiva decennium sedan ungdomens 1880-tal. Produktionen är bred och rymmer omarbetningar av tidigare motiv, formexperiment samt en strävan bort från det tillrättalagda. Ofta återvände hon till samma motiv flera år senare. Hennes sätt att arbeta var tidskrävande. Hon målade och skrapade av färg för att hitta rätt uttryck. Schjerfbeck var självkritisk till sin konst, och ansåg att verken ”borde målas med känselspröt, ej med penslar och fingrar”. Dock kom konstnärens hälsa att hindra henne från att måla i den utsträckning hon önskade.

Detta gjorde att Schjerfbeck till stor del sökte tillflykt in i andra konstnärers världar och de reproduktioner av kända konstverk hon köpt under sin ungdoms resor. I sin ensamma tillvaro blev konstlitteraturen ett sätt att blicka utåt och det lilla biblioteket fylldes på när bl.a. Gösta Stenman tog med sig böcker till konstnärinnan vid sina besök. Hon fortsatte under 1920- och 1930-talen att inspireras av motiv från den italienska renässansen. I konstnärens anteckningar och brev nämns ofta konstnärliga förebilder som hon läst och studerat vid tidpunkten och i ett brev skriver Schjerfbeck att Cimabue representerar något rent och att hans konst äger en stillsamhet som är att eftersträva.

Det aktuella katalognumret är utfört 1924, under konstnärens tid i Hyvinge, Modellen Jenny utstrålar ett kontemplativt lugn och kopplingen till Cimabues verk förstärks av den madonnelika framtoningen. Schjerfbeck har skickligt bearbetat bakgrunden så att den uppfattas som närmast skimrande. Ansiktet är tecknat med mörka konturer, och munnen tydligt accentuerad på Schjerfbecks manér i klart lysande cinnoberrött. Klänningens djupblå färg för tankarna till renässansen då inga färger var lika dyrbara som guld och blått – blått som symbol för himmel, sanning, evighet och visdom. Vid axelpartierna lyser duken igenom och ger en illusion av guldstänk. Den vita halsen markeras modernistiskt av ett djärvt vertikalt streck avslutat med ett kort penseldrag.

"Jenny" ställdes ut första gången 1980 på Helsinki Art House och har sedan lånats in till ett flertal utställningar i Finland, Sverige och Norge. Auktionens målning har ingått i industrirådet Torvald Lilljas samling. Lillja var industrialist och verksam inom textilbranschen i Finland. Förutom segling hörde konstsamlandet till hans stora intressen och då speciellt Helene Schjerfbecks produktion. Sammanlagt ingick det ca ett dussin verk av Schjerfbeck i hans samling. Lillja hade ett nära samarbete med Gösta Stenman, som han personligen kände väl. Även verk av t.ex. Akseli Gallen-Kallela och Tyko Sallinen samt internationell grafik ingick i hans samling.