”När jag har haft problem med förhållandet till människor, så har jag i stället sysslat med djur” sa Torsten Renqvist vid något tillfälle. I hans teckningar och grafik förekommer djuren tidigt, ur serien ”Djur” som han utförde i träsnitt 1952 kom han på 1960-talet att ösa ur då han började göra skulpturer, ofta skulpturer av just djur. Renqvists djur är inte vackra eller smäckra, de är kantiga och spikarna i träskulpturerna är fullt synliga, men han lyckas fånga deras inre väsen på ett oöverträffat sätt. Ett exempel är hans kända skulptur ”Hyndan” som står på Akademiska sjukhuset i Uppsala, en skulptur som initialt fick massiv kritik på 1970-talet. Sjukhuset skulle byggas till och snålheten med materialval och arkitektur gav ett resultat i byggnadskroppen som lämnade mycket övrigt att önska, Renqvist bestämde sig för en protest, han vill tillföra något positivt till den sterila miljön och hugger sin monumentala skulptur i fur, kantigt huggen med en liten yxa och en tunnbladig kniv. I Renqvist egen text vid sidan om skulpturen kan man läsa hans förklaring till att denna märkliga, fula varelse, passar bra på ett sjukhus; ”Ett nutida sjukhus är nästan bara korridorer till det enda rum, eller två, där man behandlas eller utövar sitt arbete. I en sådan abstrakt labyrint av vitt och någon gång kornblått kunde vara eggande md en konstighet, en orimlig punkt, om vilken man kunde säga, som på bondlandet förr: - ”Vi träffas vid trädet som blixten slagit”.

I Renqvist djurskulpturer blir just det udda, det som man kan känna igen och ty sig till, som en trygghet. Torsten Renqvist hämtade sina djur från fablernas värld, exotiska eller nordiska, ibland finner han dom på naturhistoriska museer. Skulpturerna av djuren och fåglarna verkar stå honom närmare än människofigurerna, de är mer okomplicerade än människa, inte att utföra, men att avbilda. Vid ett intervjutillfälle liknar Renqvist sina skulpturer med de modellflygplan som han byggde som pojke och att han som vuxen hyser en önskan att ännu en gång lyckas åstadkomma något lika fulländat.

I ”Hästlyftaren” har Renqvist bytt roller på häst och människa, det är inte hästen som bär utan det är människan som agerar stöd åt djuret. För Renqvist var alla djuren fulländade skapelser, oavsett vad hans samtid ansåg. Med tiden fick han rätt, idag är hans skulpturer eftersökta och uppskattade, speciellt de i trä som sällan återfinns på auktionsmarknaden.