Ed Ruschas namn har blivit nästintill synonymt med den amerikanska popkonsten och den rörelse som så monumentalt omdefinierade konstbegreppet. Vägen till konsten var inte självklar. Intresset för bilden väcktes genom seriealbum och tecknade serier. Det var sent 1950-tal och den abstrakta expressionismen, med konstnärer såsom Jackson Pollock, Willem de Kooning och Robert Motherwell, dominerade den amerikanska konstscenen. Ruscha har berättat att han fascinerades av det spontana, att konstnärerna i mötet med färgen och duken skapade på gehör. Det väckte en nyfikenhet hos honom men också tanken på den färdiga bilden, det vill säga att det på förhand finns en tydlig sinnebild av hur det färdiga verket ska se ut.

1960 tog Ruscha examen från Chouinard i Los Angeles och hade studerat design, reklam och teckning. Samma år såg han Jasper Johns ”Target with Four Faces” och mötet blev av avgörande betydelse för honom. Han insåg att den skolning han fått, naturligtvis påverkad av den abstrakta expressionismen, talade emot den symmetriska bilden. Symmetri var ett skällsord och skulle helst undvikas. Ruscha fann däremot den symmetriska bilden högst tilltalande och säkert fanns det en stark koppling mellan symmetrin och hans intresse för bokstäverna, ordet och den tryckta boken. Tanken att bokstäverna kunde ses helt som abstrakta former fick honom att vilja skapa bilder med ord - inte så mycket för ordens betydelse, som för dess form. Två år senare såg han Andy Warhols utställning på Ferus Gallery och insåg att det han mötte stod för något fullkomligt annorlunda mot allt han tidigare sett. Året därpå fick han sin första separatutställning på samma galleri och visade bland annat ”Annie”och ”Large Trademark with Eight Spotlights”.

Ruschas konstnärliga identitet är intimt sammanflätad med Los Angeles och stadens filmindustri, och hans arbete hämtar inspiration från den sjudande västkustmetropolen och dess roll som skapare av den myt och fantasi som är Hollywood. "ICE" är genomsyrad av känslan och utseendet hos filmen och väcker till liv en strid ström cinematiska associationer och minnen. De till synes självklara motiven, som tagna ur en affischkampanj eller direkt från bilens förarsäte, infogas i nya måleriska sammanhang: tidiga porträtt av ord, absurt realistiska målningar av bergsformationer och bensinstationer samt sena mer monumentala verk där hela meningar kontrasteras mot en drömlik bakgrund. Fascinationen inför språkets makt och gåtfullhet är genomgående, paradoxer, tvetydigheter och motsägelser framträder med skärpa. Ed Ruscha förskjuter betydelsen av det vi ser, mitt framför våra ögon och säger: Det bästa en konstnär kan göra är att sätta något i rörelse och att inte berätta hela historien. Det är det som ger mysteriet.