Sedan Leander Engström 1907 hört Helmer Osslund beskriva Lappland blev Abisko och Torneträsk de platser som han återvände till sommar efter sommar. Han drevs av en intensiv längtan efter landskapets friska skönhet, bort från värmen i Paris. "Nej, det här går inte. Jag måste ha frisk luft i lungorna och känna fjällriset under fötterna, annars är det fara att jag förgås", sa Leander våren 1910. Den sommaren förändrades hans målarstil, han träffade sin Maria och på hösten målade han sin berömda "Höstvegetationsbild från Torneträsk" (Prins Eugens Waldemarsudde). Men strax innan sensommaren övergick i höst och träden ännu var gröna fångade han stämningen i det lappländska skymningslandskapet, där kvällssolen färgade himlen gulrosa och marken prunkade i regnbågens alla färger. Med "Sensommarkväll i Torneträsk" hade han nu funnit sin egen personliga stil, rytmisk och dekorativ.
Åke Fant skriver om perioden: "I Paris med omgivningar omsatte han nu lärdomarna i färg och form från de nya läromästarna bland vilka Cézanne kom att inta en allt mer framträdande plats. I april 1910 öppnade De unga en ny vårutställning på Hallins konsthandel där de visade upp hur de nya franska lärdomarna tagit gestalt under föregående sommar. Leander Engström visade landskap från Norrland och mötte ett kompakt motstånd från kritikerhåll. Recensionerna var nedgörande. Endast August Brunius såg nya möjligheter i arbetet med de rena färgytorna och den fria teckningen utan perspektivistiska läsningar. Trots den nedgörande kritiken och utan att ha sålt en enda målning arbetade Leander Engström och hans målarkamrater vidare på den inslagna vägen. Fram mot sommaren gick livet i Paris med omgivningar honom på nerverna och brådstörtat gav han sig iväg mot Norrland och Abisko. Där kom han att möta den några år äldre Maria Edlund. De förälskade sig i varandra och hans motivkrets utvidgade sig till att även omfatta aktstudier av den älskade". (Åke Fant, "Leander Engström", 1991, sid. 19).