Kan inte nå servern
526
1394549

Helene Schjerfbeck

(Finland, 1862-1946)
Utropspris
600 000 - 800 000 SEK
53 200 - 71 000 EUR
56 100 - 74 800 USD
Klubbat pris
520 000 SEK
Köpinformation
Helene Schjerfbeck
(Finland, 1862-1946)

"Självporträtt"

Signerad HS. Utförd 1944. Kol på papper 20,5 x 18,5 cm.

Proveniens

Gösta Stenman, Stockholm.
Galleri Axlund, Stockholm.
Ingemar Dahlbergs samling, Stockholm.

Utställningar

Musée d'Art Moderne de la Ville de Paris, "Visions du Nord", 1988.
Göteborgs konstmuseum, "Helene Schjerfbeck - teckningar och akvareller", 11 maj - 28 augusti 1994.
Sundsvalls Museum, "Helene Schjerfbeck - teckningar och akvareller", 3 december 1994 - 8 januari 1995.
Amos Anderssons konstmuseum, "Helene Schjerfbeck - teckningar och akvareller", Helsingfors, 28 januari - 2 april 1995.

Litteratur

H. Ahtela, "Helena Schjerfbeck", 1953, upptagen i katalogen som nr 951, sid 371.
Lena Holger, "Helene Schjerfbeck - teckningar och akvareller", 1994, avbildad på helsida samt omnämnd sid 92.
(red) Leena Ahtola-Moorhouse, "Helene Schjerfbeck 150 år", utställningskatalog, Statens konstmuseum Ateneum, Helsingfors, 2012, avbildad sid 340 (kat nr 697).

Övrig information

Följande essä ingick i utställningskatalogen till "Helene Schjerfbeck - teckningar och akvareller" och Bukowskis tackar Lena Holger att vi får återge den i sin helhet här:

Schjerfbeck bröt ett tabu och hanterade det egna ansiktet närmast dissekerande, inte i första hand för att det var hennes eget eller av självförakt, utan för att det var en bit natur och det fanns praktiskt tillgängligt. Men den arbetsprocessen hade varit omöjlig om hon hade valt att arbeta med någon annans ansikte som utgångspunkt. Det ansiktets bärare och dess omgivning hade protesterat. Detta undgick hon genom att se sig själv i spegeln på ett annorlunda sätt.
Det är avskalade bilder av ett ansikte i upplösning. Det finns en känslighet i studiet av de åldrande konturerna som upprör, men ändå drar till sig blickarna. Det lyser av försonande självrespekt och resignerad aggressivitet.
Narcissus tittande i spegeln ger en självbild av beundran inför det egna ansiktet enligt Alberti, som en blomma att glädja sig åt och som Narcissus enligt sagan blev förvandlad till. Leena Ahtola-Moorhouse tar upp tråden i en essä i katalogen från Schjerfbeckutställningen i Ateneum, Helsingfors våren 1992. Hon instämmer i att Schjerfbeck inte självupptaget beundrar sitt utseende utan i stället utforskar det och kryper under huden på det. Schjerfbeck väjer inte för ålderns torrhet och skrumpnande. Det som uppfattas som oskönt får vingar och upptäckarglädje av Schjerfbeck.
Det är inte blommans lyster utan dess väsen som intresserade konstnären Helene Schjerfbeck. Hon tecknade helst bara huvudet och aldrig insatt i en miljö. Det är en avskalad blomma där lyskraften fått fritt spelrum mot en enhetlig bakgrund av papprets färg. Hon sökte efter ett uttryck, som hon aldrig fann. Hon tecknade det ena efter det andra av självporträtt och det blev många under de sista levnadsåren 1944-1945. Jämsides med tecknandet färdigställde hon även nio målningar efter det egna ansiktet. Något liknande i konsthistorien finns inte. Rembrandt är den som vi vet gjort de flesta självporträtten, troligen ett hundratal och ungefär tre gånger så många som Schjerfbeck. Han dokumenterade mästerligt sig och sitt fåfängliga skal i den ena posen efter den andra. Men Schjerfbecks undersökande, onådiga och grävande blick saknade han. Den nakenhet som Schjerfbeck åstadkom, utan att bli lysten eller sentimental, den är unik. Hon lyfte av det ena skalet efter det andra och registrerade med förundran var je steg. Hon lyfte bort hårets ostyriga blonda lockar och fann till slut bara en kontur efter skallens form. Munnen vibrerar öppen och långsamt sträcks den ut mot ett lodrätt streck och försvinner i en viskning. Hon tycks förundrad av att fortfarande vara vid liv. De blå ögonen tappade sin iris redan 1912 och blicken lades in i mörka hålor, som i nästa steg sluts och försvinner. 1945 är ögats plats utsuddad, en skuggning och ett streck är för seendets riktning. Inåt och ut i alltet.
Helene Schjerfbeck vill något annat än att avbilda. Riktigt vad hon vill, uttalar hon inte klart. Själva undersökandet tycks vara det viktiga. Hennes motivval i sig är inte det viktiga. Hon kan, ur samma ursprung, avläsa flera visioner. Ge samma motiv många möjligheter. Och det gör hon till exempel i sina självporträtt. Det uppfattar jag som en del av hennes kvinnlighet, att ge allt omkring sig flera chanser. Precis som modern som förlåter sitt barn allt tokigt det gör.
Schjerfbeck sökte helhetens nyckel och deklarerade tydligt att vägen dit, måste var och en välja själv. ”I konsten må hvar och en gå sin väg och det är ej riktningen som gör storheten fast de säga så.” (I brev till Ada Thilén sommaren 1917, Åbo Akademi). Kvinnan är uppfostrad att helst underdånigt följa med, och här bryter Schjerfbeck den kvinnliga traditionen. Hon går sin väg. Som konstnär måste hon det.
Enligt traditionen skall kvinnan vara skön att beundra. Schjerfbeck såg rakt igenom detta sköna ansiktsskal och bjuder oss andra skönhetsvärden. Också det okvinnliga steget tog hon och såg en annan sanning än den yttre skönhetens.

Konstnär

Helena Schjerfbeck tillhör en av Finlands mest kända konstnärer. Hon växte upp i fattiga förhållanden i en finlandssvensk familj i Helsingfors. När Schjerfbeck vid fyra års ålder föll ned för en trappa och fick en allvarlig höftskada kunde familjen inte bekosta läkarvård och följden blev att Schjerfbeck fick en haltande gång och i perioder plågades av smärtor genom hela livet. Redan under tonåren vann Helene Schjerfbeck en stor uppskattning för sitt traditionella historiemåleri och fick stipendier för studier i Paris och resor till Italien och Ryssland. Återkommen till hemstaden Helsingfors var hon en tid lärare vid Konstföreningens ritskola men trivdes inte i den finska huvudstadens konstnärskretsar med deras nationalromantiska måleri utan drog sig tillbaka till Hyvinge och Ekenäs i södra Finland, där hon utvecklade sin särpräglade modernistiska stil, inspirerad av studier i konstböcker över de stora franska konstnärerna. Schjerfbeck är mest känd för sina avskalade självporträtt - de flesta och mest kända målade hon under åren 1939–1945 då hon var kring åttio år gammal. Men hon har också andra berömda målningar, såsom målningar av barn och flera stilleben. Genom konsthandlaren Gösta Stenman i Stockholm blev hon känd och fick möjlighet att ställa ut. Idag finns hon representerad på Ateneum och Gyllenbergs Konstmuseum i Helsingfors samt i många finländska och svenska privatsamlingar.

Läs mer