Klara Lidén (1979) har fått ett fantastiskt genombrott och är flitigt utställd internationellt. Hennes gallerier ligger i Berlin, London och New York och hon har redan tunga museala utställningar i ryggen, bl.a. en separatutställning på New Museum i New York, curerad av Venedigbiennalens Massimiliano Gioni. Hon har även ställt ut på Serpentine Gallery i London, MoMa i NYC, Jeu de Paume, Centre Georges Pompidou i Paris och på Venedig Biennalen. Konstvärldens tungviktare, Hans Ulrich Obrist, har talat om henne som ”one of the great artists of the 21st century”.
Klara Lidén tilldelades i november 2013 Moderna Museets Vänners prestigefyllda Skulpturpris. Så här löd motiveringen:
”Klara Lidén är en konstnär som med precision utforskar rummets poetiska och politiska möjligheter. Hennes skulpturala arbeten involverar kroppen, arkitekturen och staden i undersökningar av det privatas och det offentligas gränser. I en rad utställningar som beaktats världen över har hon lyckats utvinna överraskande konstnärliga energier ur vardagens material och rum.”
Både i hennes filmer och i hennes installationer möter vi en konstnär som inte vill befinna sig i ett vardagligt system och som inte vill inlemmas i samhällets sociala och kulturella strukturer. Hon bryter ner och bygger upp, hon tar något ur dess kontext och ger det nytt livsrum på annan plats.
2007 visades Klara Lidén på Moderna Museet för första gången. Hon kallade sin utställning ”Unheimlich Manöver” och det hon gjorde var att tömma hela sin lägenhet på dess innehåll. Varenda pinal packade hon ihop och tryckte samman till en gigantisk massa vilken hon sedan visade på museet.

Efter det stora internationella genombrottet, med bland annat ett hedersomnämnande vid Venedigbiennalen 2011 där Klara Lidén ställde ut auktionens exemplar "(Untitled) Trashcan", hade Klara Lidén sin andra utställning på Moderna Museet i Stockholm. Denna gång blockerade hon ingången till utställningssalen och tvingade besökarna ut genom huvudentrén och in genom sidoingången för att de skulle nå salarna där en omfattande retrospektiv tog vid. Genom till synes enkla grepp leder hon betraktaren in på nya spår och inte sällan tvingas vi inse, både med humor och med ett visst mått av skammens rodnad, att vi är obotliga vanedjur som är enormt lättrubbade i vad vi förväntar oss av omvärlden. Det finns en stark nakenhet och ärlighet i Klara Lidéns verk och utan spel förskjuter hon perspektiv och invanda begrepp. Det handlar om den privata sfären kontra den offentliga, det normativa gentemot det utmanande, både inom konsten och i samhället i stort.