I början av 1910-talet sökte prins Eugen ny konstnärlig stimulans och nya miljöer att utforska. Tyresö hade mist sin dragningskraft och nyhetens behag hos motiven kring Waldemarsudde hade avklingat. Prins Eugen var därför tacksam när vännen Verner von Heidenstam 1912 erbjöd sig att undersöka möjligheterna för prinsen att hyra en sommarbostad i hans egna hemtrakter, Vadstenabygden i Östergötland. Till hösten återkom von Heidenstam med några förslag för påföljande sommar. Prinsen valde Örberga prästgård och blev snart så förtjust i bygden att han bestämde sig för att låta bygga en egen sommarbostad i närheten. 1916 invigdes Örgården, som nyttjades av prinsen fram till 1944.

Det som väckte prins Eugens omedelbara förtjusning var de vidsträckta vyerna, himlen med de för trakten karaktäristiska molnformationerna över Vättern och den stora sjöns intensivt blå vatten. Han fascinerades också av skördearbetet på fälten: sädesskylar, dösar och skördade åkrar framstod nu som lockande motiv. Redan under sommarvistelserna på Stora Dala säteri i Västergötland 1910–11 hade prinsen börjat intressera sig för skyar, vidder och sädesfält, men det var i Örberga som han finslipade sin behandling av dem. Förtjusningen framgår tydligt av ett brev skrivet till vännerna Ellen och Teodor Lundberg 1913: ”Jag skulle önska er att ha en så lyckad vistelseort som jag funnit här på denna härliga kulle, där all världens rågskylar stämt möte för att i långa gyllene rader promenera ner till det blå vattnet”. [H H Brummer: Prins Eugen. Minnet av ett landskap, Stockholm 1998, sid 207]

Denna akvarell, Landskap från Örbergabygden, är ett påtagligt bevis för hur starkt prins Eugen upplevde det odlade slättlandskapet vid Vättern. Målningen tillkom så sent som 1930 och ändå fortsatte motivet att fascinera konstnären. I skimrande valörer med gult, grönt och silvrigt grått som dominanta färgackord skildrar han en stilla sensommardag vid Örberga. På det kuperade sädesfältet i förgrunden håller skörden redan på att bärgas, med skylarna prydligt uppradade som i citatet ovan. Ett par hus, en landsväg och några telefonstolpar påminner om människans närvaro i det annars folktomma landskapet och i fonden skymtar Vätterns blå vatten. Lätta, höga stackmoln svävar ännu på himlen, som visar tecken på att vilja dra ihop sig till kvällen. Prins Eugen har här mästerligt fångat ett atmosfäriskt tillstånd, samtidigt som han söker förmedla landskapets själ.