"Melusina" utfördes troligtvis i Carl Wilhelmsons ateljé i Stockholm. I (red) Göran Söderlund, "Carl Wilhelmson", 2009 skriver Björn Fredlund:

"Omkring den 1 oktober 1911 öppnade Wilhelmson sin målarskola på Odengatan 37. Ateljén var placerad högst upp i ett hyreshus på fem våningar från sekelskiftet. Huset finns fortfarande kvar liksom ateljéns stora fönsterparti som öppnar sig mot nord-nordväst vilket innebär att den hade jämnt ljus under hela dagen. Skolan drevs affärsmässigt och ekonomin byggde på månadsavgiften som var 50 kronor".

Till sin hjälp hade Wilhelmson Mollie Faustman, vilken agerade "massière" -så löd den franska benämningen på den elev som agerade assistent åt läraren och upprätthöll ordningen på skolan. Eleverna, bland andra Ivan Aguéli, strömmade till för att undervisas av Wilhelmson eller dennes vikarie Eugène Jansson.

Modellerna förefaller, i mångt och mycket, ha hämtats från samma håll som på Konstakademien. Klart är, i alla fall, att den unga flicka som tjänade som modell till "Melusina", den då 17-åriga grevinnan Sally Elisabeth von Rosen, även satt modell på just Kungl. Akademien för de fria konsterna. Att en tonårig grevinna agerade nakenmodell på en konstskola i början av 1900-talet kan möjligen tyckas vara häpnadsväckande men sanningshalten har bekräftats av hennes dotter, premiärdansösen Elsa-Marianne von Rosen, i hennes memoarer "Inte bara en dans på rosor" vilka publicerades år 2000. Som en intressant parentes kan nämnas att det troligtvis var Sally Elisabeth von Rosen som även stod modell för Wilhelmsons samtida komposition "Toilette i ateliern" (weimarfärger på duk, 83 x 49 cm, 1916, privat ägo).

Just weimarfärger kom ofta till användning i Wilhelmsons målningar. Konstnären föredrog dessa då de är torrare än de rena oljefärgerna. Wilhelmson anlade dessa färger fläckvis över duken, vilken skymtar fram mellan fläckarna, för att förhöja ljuset i kompositionerna.

Kompositionens titel, "Melusina", anspelar på den i folksagan undersköna albanska prinsessan som lever under hot att genom en förbannelse få underkroppen förvandlad till en fiskstjärt. Legendens koppling till havet kan ha varit en naturlig inspirationskälla för Wilhelmson som så ofta tidigare i sin produktion fokuserat på sin barndoms Fiskebäckskil med skildringar av lokalbefolkningens vardagliga liv i de bohuslänska miljöerna. Dessa motiv fick, emellertid, under 1910- och 20-talen alltmer konkurrens av nya motivkretsar. Till dessa hörde scener ur det moderna badgästlivet i Fiskebäckskil samt modellakter. Framförallt i modellakterna kan man ana influenser av den framväxande modernismen som Wilhelmson lärt sig uppskatta under sina studier i Paris.