Edouard Vuillard introducerades för Arthur Fontaine av Maurice Denis 1897. Denis kom att hjälpa Fontaine att grunda L’Occidente, en tidning som ville främja västerländsk konst och kom att bli en viktig plats för den samtida konstdebatten. Det var i denna sociala kontext där även paret Fontaine ingick och Vuillard blev introducerad för en helt ny grupp av samlare. Dessa nya kontakter var till stor del galleristerna Bernheim-Jeune förtjänst vilka ville skapa en större marknad för sin ”nye” konstnär.
Vuillard målade paret Fontaine i deras fashionabla hus i ett flertal motiv. Motiven och dukarna var större och mer avslappande i sin penselföring än hans tidigare verk. Vuillards store levnadstecknare Claude Roger-Marx skriver: "Ravished by the enchantment of these scenes, where happiness seems to flourish, it is happiness he attempts to portray. He is animated by manifest sympathy and even by a kind of tenderness for his subjects and the gilded peace he saw there, especially when he found himself among people who liked him, such as...the Bernheim's house in the Avenue Henri-Martin, Lerolle's or Arthur Fontaine's, the Villa des Etincelles at Villerville or Bois-Lurette at Villers...With the Hessels, Tristans and Fontaines, he was at home” (C. Roger-Marx, Vuillard, His Life and Work, London, 1946, s. 67).
En framträdande detalj är att konstnären omsorgsfullt använt Smyrnamattans mönster och färgintensitet för att skapa motivets klo. Denna matta förekommer även i ett annat av hans verk ”Madame Arthur Fontaine in a Pink Shawl” (1903) vilket finns i The Art Institute of Chicagos samlingar.