Lotte Laserstein, föddes i Ostpreussen, hennes far dog redan 1902 och hon växte upp hos sin mor och mormor i nuvarande Gdansk och i Berlin. 1927 avslutade hon sin utbildning på Konstakademien i Berlin och fick omedelbart stora framgångar med sitt skickliga porträttmåleri, då speciellt av unga moderna kvinnor i 1920-talets Weimarrepublik. När nazisterna tog över makten 1933 avbröts hennes lovande karriär då hon i enlighet med den dåvarande ideologin kategoriserades som judinna (hennes far- och morföräldrar var judar men inte hennes egna föräldrar).

Genom en utställning på Galerie Moderne i Stockholm 1937 öppnades en möjlighet för henne att lämna sitt hemland. Hon lämnade Berlin 1937 och lyckades samtidigt skeppa över en majoritet av sina konstverk till Stockholm. Utställningen genomfördes och hon kunde stanna kvar på ett tre månaders visum. I Stockholm skaffade hon sig nya vänner och några av dessa hjälpte henne att ingå ett skenäktenskap och på den vägen fick hon svenskt medborgarskap.

Laserstein försökte bygga upp en ny tillvaro i Stockholm och försörjde sig främst på porträttbeställningar. Hon hade svårt att komma in i nya konstkretsar, då det där var modernismen och det abstrakta måleriet som lyftes fram och det var inget som hon anammade. Hon ansökte om att bli medlem i Konstnärernas riksorganisation, KRO, men blev vid flera tillfällen nekad, vilket var ett personligt nederlag. Hon var inte tillräckligt modern.

1952 fick Lotte Laserstein en beställning att porträttera dåvarande landshövdingeparet i Kalmar, Ruben och Helga Wagnsson. Efter utförandet av porträttet började hon att pendla mellan Kalmar och Stockholm. Hon fattade tycke för Öland där hon i början av 1950-talet köpte en sommarstuga. 1957 bosatte hon sig permanent i Kalmar. Laserstein fortsatte att måla porträtt men ägnade sig även åt blomsterstilleben och landskap. På utställningar i Kalmar ställde hon ut nya oljor, teckningar, akvareller och pasteller. Hennes ateljé och bostad låg på Norra Långgatan i Kalmar och där hängde hennes centrala verk från Berlinperioden.

Laserstein fick en klassisk akademisk skolning och i hennes verk återfinns ofta referenser till konsthistorien. Men i sin konstnärligt expansiva fas under 1920- och 1930-talet,
tog hon i sina ämnesval även intryck från samtida populärkultur. Hon influerades av den tidens frigörande mode för kvinnor att bära löst sittande klänningar, att klippa håret kort, att klä sig och markera androgyna drag. Laserstein avbildade gärna frigjorda kvinnor som utövade sport och satt ensamma på café. Hennes konst räknas in i ”den nya sakligheten” och är på samma gång traditionellt figurativ och diskret upprorisk. Människan var Lasersteins främsta motiv och hon målade omkring 2000 porträtt.

1987 uppmärksammades Lasersteins måleri på två prestigefyllda gallerier i London som kom att innebära början på en internationell återupptäckt. 2003 fick hon en förnyad uppmärksamhet också i Tyskland genom en utställning på Museum Ephraim-Palais i Berlin. För den tyska utställningen och dess katalog svarade Anna-Carola Krausse som också skrivit sin doktorsavhandling om Lotte Laserstein samt en presentation av hennes liv och verk. "Meine einzige Wirklichkeit" var temat för Berlinutställningen, ett citat från Lotte Laserstein som såg konsten som den verklighet hon levde i och för. Senare kom återupptäckten i Sverige, först i form av en minnesutställning på Kalmar museum 2004, därefter på Judiska Museet och senare i Bror Hjorths hus i Uppsala.