”Res på momangen! Jag har upptäckt världens härligaste plats. Utanför Arvika vid en sjö som heter Racken. Va ä Italien mot det!”

Detta ska Gustaf Fjaestad ha sagt när han stötte på konstnärskollegan Björn Ahlgrensson och hans fru Elsa Lindström på Drottninggatan i Stockholm år 1900. Uppmaningen av konstnären skulle visa sig bli en vändpunkt för det nygifta paret vars livssituation just då var kantat med svårigheter.

Ahlgrensson hade varit bosatt i Stockholm sedan 1890 då han flyttade tillbaka till Sverige efter att ha bott i Paris stora delar av livet. Genom hans pappa, som själv var en erkänd dekorationsmålare, fick Björn anställning som lärling i Carl Grabows verkstad. Här träffade han en annan lärling Fritz Lindström som kom att bli en nära vän och kollega.

Både Ahlgrensson och Lindström lyckades sedan komma i kontakt med Konstnärsförbundet och antogs som elever i dess skola. Ahlgrensson målade flitigt in på nätterna och sysslade ständigt med färgexperiment. Konstnärsförbundet såg lovande på honom och erbjöd honom stipendium för åka på utbildningsresa till Paris. Resan blev inte lång men han hann lära känna konstnärerna Ivan Aguéli och Olof Sager-Nelson som introducerade honom till syntetismen. När han kom tillbaka till Stockholm började han, präglad närmast av Karl Nordström, utforska nordisk naturmystik och hans färgpalett blev dunklare och mattare. Han blev uppmärksammad av kritiker och blev invald av Konstnärsförbundet men samtidigt var hans ekonomiska situation allvarlig.

1900 gifte sig Ahlgrensson med Fritz Lindströms syster Elsa och deras första tid tillsammans präglades av fattigdom och en avsaknad av framtidsutsikter. De hade inte ens ett stadigt boende vid den här tiden. Det var då de stötte på konstnären Gustaf Fjaestad på Drottninggatan. Han hade två år tidigare bosatt sig i Racken utanför Arvika i Värmland med sin fru Maja och när han nu hörde om det nygifta parets svårigheter erbjöd han dem att flytta in i skulptören Christian Erikssons ateljébostad Oppstuhage i den värmländska orten.

Björn och Elsa tog vara på Fjaestads erbjudande och flyttade in i ateljébostaden. Senare flyttar även kompisen och svågern Fritz Lindström dit. Ahlgrensson började utforska det värmländska landskapet med det symbolistiska och stämningsfulla bildspråk som var så populärt under sekelskiftet. Snart flyttade de ut från ateljébostaden och flyttade istället till Perserud och det är här som han under 1900-talets första decennium skulle måla några av sina mest berömda verk.

Utöver landskapen var Ahlgrensson även en skicklig interiörmålare och porträttör. Bilderna från hemmet i Perserud uppskattades av bland annat Ernest Thiel som köpte ”Det snöar ute” från 1905. I auktionens aktuella målning ser vi två kvinnliga gestalter vid ett piano. Medan den ena kvinnan sitter och spelar står den andra bredvid och tittar rakt mot betraktaren. Identiteterna på dessa kvinnor känner vi inte till men målningen speglar en viktig aspekt av Rackstadkolonin nämligen gemenskapen. En teori är att kvinnorna är Elsa Lindström och Maja Fjaestad. Gustaf och Maja Fjaestad umgicks mycket med Björn och Elsa och Björn målade ett berömt porträtt av Maja som nu finns i Rackstadmuseets samling.