Arvid Knöppel
Omfattas av följerätt
Enligt lag betalar köparen en konstnärsavgift för detta konstverk. Avgiften är som högst 5%. Ju högre försäljningspris desto lägre procentsats. För mer information kring denna lag:
I Sverige: BUS
I Finland: Kuvasto och följerätt och Kuvasto
Bildrättigheter
Konstverken i denna databas är skyddade av upphovsrätt och får inte återges utan rättighetshavarnas tillstånd. Konstverken återges i denna databas med licens av Bildupphovsrätt.
För konditionsrapport kontakta specialist
Jagande lodjur
Signerad Knöppel och otydligt daterad -31. Gjutarstämpel Herm. Bergman Fud. Brunpatinerad brons. Höjd 13 cm, längd 17 cm.
Övrig information
Djurskulptören Arvid Knöppel
Redan som pojke var intresset stort för vilda djur och Arvid Knöppel spenderade mycket tid i skog och mark tillsammans med sin far och dennes gode vän, Bruno Liljefors. Som konstnär skulle därför Knöppels motiv så småningom främst komma att bli just de nordiska djuren han studerat omkring sig, rådjur och deras kid, lekande björnar, smygande lodjur eller vandrande älgar. Han blev en mästare på att avbilda muskler och rörelse och som djurskildrare var han både realist och impressionist.
Arvid Knöppels konstnärliga utbildning började vid Althins Målarskola där han studerade för skulptören Carl Fagerberg. Därefter fortsatte han sina konststudier vid Tekniska Skolan samt senare vid Konstakademin. Genom resestipendium fick han möjlighet att fortsätta studierna i utlandet, bland annat i Tyskland, Schweiz och Italien under 1920-talet. Från denna tid hade han ett stort antal separatutställningar och hans popularitet växte sig stark. Idag finns hans konstverk som utsmyckning i flertalet av Sveriges städer.
Från 1944 och fram till sin död 1970 var han bosatt på sin gård Knöppelåsen utanför Arvika i Värmland. Han anlade där en zoologisk trädgård där han höll ett flertal nordiska djur som han använde som modeller till sina teckningar, grafiska bilder och skulpturer.
Gunnar Brusewitz skrev om Arvid Knöppels konst:
”Det finns i hans bästa djurstudier en slags oskuld i linjen alldeles som om en vore tecknad i skapelsens gryningsljus, så omedveten och ren och samtidigt så obarmhärtigt avslöjande”