"Treklang", 1954

Jones är här inne i en internationell trend, den spatiala skulpturen. Den innebär populärt uttryckt att skulpturkroppen löses upp för att släppa in "rymden". Metallstänglarna ringar in "luftkroppar" som ögat upplever som formelement. Dansken Robert Jacobsen hade vid den här tiden stora framgångar i Paris. Där fanns också ryssen Antoine Pevsner, som tillsammans med sin bror Naum Gabo skrev den spatiala skulpturens manifest år 1920.

Det intryck av svävande, som RUM UTAN FILIAL inger, förstärks ytterligare i TREKLANG, som ser ut att lyfta från marken likt en rymdfarkost. TREKLANG har också beskrivits som en Katedral utan fötter. Silhuetten är klarare och uppbyggnaden kring de tre luftrummen lugnare. Verket skulle anpassas till Folksams höghus, vars gård vid Skanstull den skulle pryda i en fem meter hög version. "Den skall stå utanför skyskrapan som en liten krokus", sa Jones under förberedelsearbetet. (Genom Folksams nybyggnader har skulpturen senare flyttats till en annan plats på gården).

Jones beskrev själv sin "katedraliska princip" så här: "En linje är i sig själv ingenting. Två linjer kan innesluta ett rum. En tredje linje dragen genom rummet ger det volym. Men då linjerna innesluter en volym, upptäcker man att de själva har volym. Konsten blir att få linjernas volym att motsvara den inringade volymen.

För att förstå den måste man ha känsla för linjer som skalder har känsla för stavelser."

Rolf Söderberg, "Arne Jones", SAKs publ 100, sid. 65.