Edmund Blair Leighton föddes 1852 i London. Hans pappa, som dog när Edmund var tre år, var även han konstnär och sonen visade tidigt ett intresse att följa i hans fotspår. Han tog kvällskurser i måleri på bland annat South Kensington och vid 21 år ålder sade han upp sig på sitt dagsjobb och började studera heltid på Royal Academy. Där studerade han i fem år och 1878 debuterade han på akademins utställning. Han skulle i 42 år ställa ut där regelbundet.

Blair Leighton var välkänd under sin livstid och hans konst lockade en bred publik. Hans målningar reproducerades i hög grad och hängde i många engelska hem. En skribent skrev 1900: 'No work is more popular than his among publishers' och i hans minnesord i Times får man veta att hans verk fanns i 'in photogravure form, ...seen in so many homes'.

Blair Leighton utförde ”Faded laurels” 1889 och ställde samma år ut den på Royal Academy. Den skildrar en åldrad harpspelare vars berömmelse avtagit och hamnat i skuggan av en yngre kollega. Den åldrade mannen är placerad sittandes på trappan i förgrunden av bilden och bakom honom hopar sig publiken utanför kyrkporten för att lyssna på den yngre musikanten. Till och med kungen och drottningen närvarar konserten. Det hävdades en gång att Blair Leighton skildrade sin samtid fast i historisk skepnad. Han valde ofta motiv och teman som hans samtida publik kunde känna igen sig i, teman som kärlek, rädsla och sorg. I ”Faded laurels” behandlar han det eviga temat om berömmelsens uppgång och fall.